LEDARE
Ulla Pettersson påstår i sin måndagsledare att jag kritiserat det faktum att jag inte har insyn i Socialdemokraternas interna partiöverläggningar. Om jag någon gång framställt det som att jag anser att jag eller andra icke-medlemmar ska ha den rätten ber jag villkorslöst om ursäkt för att ha uttryckt mig otydligt.
Socialdemokraterna får ha vilka processer och arbetsmetoder de vill. Men jag anser mig också ha rätten att tycka till om desamma.
Socialdemokraterna vill kalla sig Framtidspartiet. Det förpliktigar. När alla andra partier strävar mot mer öppenhet och transparens fortsätter Socialdemokraterna att arbeta bakom kulisserna för att sedan spela upp ett skådespel där ledarna hyllas istället för att olika argument bryts mot varandra i en öppen debatt. Socialdemokraternas sätt att arbeta på sin kongress ger en bild av hur partiet fungerar. Och jag vill nog vidhålla att det skiljer sig jämfört med andra partier.
När Ulla Pettersson drar till med energiuppgörelsen jämför hon en förhandling mellan partierna i regeringen med förslag som ska diskuteras och tas beslut om av ombuden på en partikongress. Jag tycker att jämförelsen haltar betänkligt.
Att föregå debatterna genom att styra i kulisserna är inte detsamma som att partier tvingas till kompromisser i ett regeringssamarbete. I regeringsrollen har en partiledning mandat att sköta förhandlingarna. Sen får man svara inför medlemmarna i efterhand.
Nu är jag inte direkt ensam om att ha reflekterat över den välregisserade S-kongressen.
Det var nog fler som hade förväntningar på att partiet skulle agera lite mer modernt efter Juholt-debaclet.
Det är helt enkelt inte trovärdigt när den fråga som diskuterats mest och där åsikterna varit väldigt olika inom partiet plötsligt förvandlas till en hyllningsparad till partiledningen.
Rätten att välja skola, vårdcentral eller äldreboende och därmed också ha rätten att välja bort alternativ man inte anser uppfyller ens behov diskuteras förvisso även inom socialdemokratin. Men inte alls i samma tonläge som man pratar om den så förhatliga vinsten.
Ibland verkar det som att det bästa är att alla har det lika dåligt. Bara ingen har det bättre och framför allt att ingen tjänar pengar.
Som om inte de som har råd alltid kommer att kunna välja det bästa möjliga. För att de har råd.
Att valfriheten kommit fler till del tycker de flesta medborgare är bra.
Alla de som av olika skäl inte kan välja, som måste ta det som bjuds, måste värnas genom att det ställs krav på kvalitet oavsett utförare.
Kanske var det det som S-kongressen till slut bestämde?
Det finns utrymme för de flesta tolkningar i kompromissförslaget.