I Finlands riksdagsval i fjol ökade Sannfinländarna från 4 till 19 procent, en skräll som gav eko långt utanför landets gränser. Partiledaren Timo Soini etablerade sig som politisk celebritet.
Ett exempel: 9 oktober hade han en debattartikel i The Times, om eurokrisen, något Jimmie Åkesson bara torde kunna drömma om.
Soini blandar EU-skepsis, homofobi och främlingsfientlighet, spetsat med det nej till abort, sex utom äktenskapet och kvinnliga präster som hans katolska tro innebär.
Allt detta paketerat i en fryntlig, humoristisk och slagfärdig personlighet, ständigt redo att hantera ett vildvuxet parti.
Inför kommunalvalet 28 oktober var följaktligen en huvudfråga i vilken grad Soini skulle kunna befästa framgången för sitt parti.
Soini förklarade sig själv något besviken. Men hans parti ökade ändå med sju procentenheter, till drygt tolv, och fick 170 000 fler röster än i kommunalvalet 2008.
Det hade kunnat bli mer, ifall frågan om Finlands ansvar för att bistå EU:s skuldstormsländer hade befunnit sig ännu högre upp på dem allmänpolitiska dagordningen.
Dessutom hade två gamla partier, Socialdemokraterna, och förra valets stora förlorare, Centern, bestämt sig för att till offensiv på Soinis EU-skeptiska territorium.
Socialdemokraterna, ledda av finansminister Jutta Urpilainen, har således profilerat sig genom att ställa hårda villkor för att stödja lån till skuldländerna, och Centern, sedan i fjol i opposition, har via i år nyvalde ledaren Juha Sipilä sagt, precis som Soini brukar göra, att skuldkrisen skulle lösas bara länderna i syd hade samma skatteuttag som Finland.
Men när valdeltagande nu sjönk till bara drygt 58 procent kan också detta ha missgynnat Sannfinländarna, beroende som ett protestparti ju är av att de arga också röstar.
Finländarna brukar rösta mindre än andra nordbor. I riksdagsvalet 2011 deltog drygt 70 procent. I kommunalvalet toppade, med en bra bit över 80 procent, Kinnula, mitt i landet, och Utsjoki, längst i norr, med under 2 000 invånare.
I fria länder ses valdeltagande som en mätare på tillståndet i demokratin. Då är ju beskedet från Kinnula och Utsjoki inte roligt för de politiker som menar att Finland behöver färre och större kommuner för att medborgarna ska kunna tillförsäkras god service till rimlig kostnad. För större enheter verkar ju leda till mindre demokrati!
Finland har avskaffat sina län, och infört regioner. Landsting finns inte - sjukvården sköts av särskilda distrikt.
För 50 år sedan fanns över 500 kommuner. Med lock och pock har antalet minskats till drygt 300, plus ett antal på Åland med sitt självstyre.
Men det är som om partierna, särskilt när de sitter i regeringsställning, och det har alla utom Sannfinländarna gjort, drar sig för att i valrörelser diskutera det historiska förändringsarbetet. Förvisso är frågorna komplicerade, men nog skadas förtroendet för politikerna om de uppfattas vilja förhandla fram lösningar över huvudet på väljarna.