KRĂNIKA
Jag hade tÀnkt skriva en krönika om att jag precis flyttat frÄn Kalmar, lÀmnat alla vÀnner och min Àlskade lÀgenhet. Jag tÀnkte skriva att nÄgot fint tagit slut. Att det pÄ nÄgot sÀtt var synd om mig.
Men det tÀnker jag inte lÀngre göra.
Mina tankar gÄr istÀllet till de fyra barn som i söndags förlorade sin pappa och till den man som sÄg sin bror dö mitt pÄ öppna gatan i Helsingborg. Det var av tanken pÄ dem som jag inte lÀngre kunde skriva den krönika jag först hade tÀnkt. För det Àr inte synd om mig, egentligen Àr det inget som tagit slut. Staden, mÀnniskorna och lÀgenheten finns kvar. För mig har livet bara tagit en ny riktning. Men för DjurgÄrdssupportern som i söndags misshandlades till döds fick livet ett abrupt slut.
Vittnen sÀger att han inte var ute efter brÄk, utan att han i sjÀlva verket försökte hÄlla sig pÄ avstÄnd för att undvika oroligheterna. Men det kan aldrig vara en ursÀkt. Ingen ska behöva dö, oavsett var hen Àn befinner sig pÄ gatan. En man, familjemedlem och fotbollsfantast blev frÄntagen sitt liv och det gÄr inte att försvara med nÄgot.
Man skyller pÄ politikerna. Man skyller pÄ fotbollen. Man skyller pÄ det manliga könet. Fingrarna som pekas Àr mÄnga. Vem eller vilka som ska stÄ till svars, utöver sjÀlva mördaren, har jag inget svar pÄ. Men precis som att tjejer inte ska behöva gÄ hem livrÀdda i mörkret, oroliga över att en vÄldtÀktsman kan lurpassa i buskaget, ska inte en fotbollssupporter behöva riskera sitt liv nÀr hen gÄr för att se en match.
En vÀn till mig blev som liten slagen med en innebandyklubba i huvudet av en pojke i klassen. NÀr hon grÄtandes gick till lÀraren fick hon förklarat för sig att pojken gjorde det eftersom han var kÀr i henne och att han hade blivit provocerad av hennes röda lÀppstift.
Exemplet Ă€r klassiskt och tyvĂ€rr inte pĂ„hittat. VĂ„ldet hos smĂ„ pojkar försvaras och vilka signaler skickar inte det? Om man fĂ„r slĂ„ tjejen man Ă€r kĂ€r i, kan man lika gĂ€rna slĂ„ personen som passerar dig pĂ„ gatan ocksĂ„, vĂ€l? För vĂ„ld Ă€r ju okejâŠ
NÄgot som fÄtt mig vÀldigt förundrad Àr hur nÀra kÀrlek och hat ligger varandra. NÀr söndagen var kommen och det var dags för Allsvensk premiÀr var det rubriker om en fotbollsfest som prydde löpsedlarna. Dagen efter tÀcktes dem av ord om en svart sorg för fotbollen.
Tidningarna skrev, helt sonika, att han hade blivit drÀpt pÄ grund av fel fÀrg pÄ tröjan. Jag Àcklas av de orden. Som att drÄpet vore sjÀlvklart. Som att rasism vore logiskt.
Vad Àr det som egentligen driver en mÀnniska till att drÀmma en glasflaska i huvudet pÄ en frÀmling, en dag som egentligen bara borde vara full av glÀdje? DÄ prat om förluster och skador Ànnu inte har blivit aktuellt. Var kommer ilskan dÄ ifrÄn?
KÀrlek börjar med brÄk, brukar man sÀga. TyvÀrr kan det Àven verka i motsatt riktning. Likt denna man som miste sitt liv pÄ grund av kÀrleken till ett fotbollslag.
LÄt oss inte glömma denna hÀndelse, utan lÀra oss av den.