Malik Bendjellouls ”Searching for Sugarman” har vunnit en guldbagge för bästa dokumentär, och är som första svenska film nominerad till en Oscar i samma kategori. En konstnärlig och personlig triumf, särskilt i skenet av den byråkrati som Bendjelloul tvingats hantera för att gå i mål.
Att som oberoende debutant få loss finansiering från Svenska Filminstitutet har alltid varit svårt, men är sedan årsskiftet i princip omöjligt. Ett oprövat kort som Bendjelloul skulle idag avvisas av SFI. Från 1 januari ges produktionsstöd bara till ”etablerade” producenter och produktionsbolag.
Filmavtalet styr svensk filmpolitik. Det är avgörande att det fungerar konstnärligt vitaliserande. Framförallt unga filmkonstnärer, men även oberoende konstnärer i karriären, måste inkluderas om det svenska filmunder som branschfolk och tjänstemän talar om ska bli verklighet. Det säger sig självt att högre trösklar till finansiering försvårar en sådan utveckling, i synnerhet då avtalet tycks betrakta producentfunktionen som konstnärligt överordnad. Manusförfattares och regissörers status reduceras på det viset ytterligare.
Oberoende Filmares Förbund känner sig med rätta överkörda och har begärt att EU-kommissionen ska pröva filmavtalet konkurrensrättsligt. Förbundet menar att de åtstramade klausulerna slår ut små aktörer. På SFI kontrar man, bland annat i Sveriges Radios Kulturnytt, med att en kontinuerlig produktion leder till kvalitet och att nykomlingar får se till att samarbeta. Med Guldbaggegalan i färskt minne ter sig det resonemanget cyniskt, och talanger som Malik Bendjelloul och Gabriela Pichler (”Äta sova dö”) är levande bevis på att det inte håller.