LIBERAL KOMMENTAR
Det fanns en tid när ordet feminist var synonymt med manshat. Då ville ingen vara feminist.
Sedan svängde pendeln. Den som inte var feminist var emot jämställdhet. Plötsligt var alla feminister.
Nu verkar vi vara där igen. Nästan varannan svensk säger sig vara feminist, enligt en ny Sifo-undersökning. Motsvarande siffra inför förra valet var 33 procent.
Om inte det är skäl nog för att ge jämställdhet stort utrymme i valrörelsen, bör politiker som söker folkets förtroende ta fasta på följande: 72 procent anser att frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor är ganska eller mycket viktig när de går till vallokalen. Det är nästan tre av fyra väljare, vilket betyder att den som är ute efter att spendera de kommande fyra åren i Rosenbad bör ha en idé om hur Sverige ska bli mer jämställt.
För om inte annat visar siffrorna att många väljare anser att utvecklingen går för långsamt. I dag har kvinnor i snitt 86 procent av mäns löner och 66 procent av pensionen. De utför en klar majoritet av det obetalda hemarbetet och hela 30 procent jobbar deltid.
Att splitta delar av pensionen vid en skilsmässa, som Folkpartiet nyligen föreslog, är värt att överväga. Likaså att kvotera fler dagar i föräldraförsäkringen, avskaffa vårdnadsbidraget, göra heltid till norm i offentlig sektor och erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid.
Och, viktigast av allt: Den som vill ha ett jämställt samhälle kan inte nöja sig med punktinsatser. Ojämställdhet bottnar i mångt och mycket i normer, strukturer och värderingar. Varje konkret åtgärd, som en tredje pappamånad, är bara en liten kugge i den stora samhällsapparaten. Den som menar allvar med sin rosa agenda måste våga skruva på flera ställen samtidigt.