KRÖNIKA
SVT:s programserie om den svenska jämställdheten, snävt skildrad genom programledaren Belinda Olsson ögon, var tänkt att skapa debatt. Det gjorde den också. Men debatten, liksom programmen, handlade mest om vad jämställdhet inte är och det lades stort fokus på dem som gör en grej av att de inte vill kalla sig feminister.
Trots att kvinnors rättigheter genom tiderna har erövrats med hjälp av kamp, vägrar många se att det över huvud taget finns ett problem.
Vadå feminism? Vi är väl alla människor?
Ja, exakt.
Om man inte ser några strukturer eller hierarkier som styr oss, utan hävdar att alla är människor och därmed automatiskt har samma möjligheter, då säger man också att det är en slump att kvinnor slutar tjäna pengar klockan 15:53 även om deras arbetstid pågår till 17.00, medan männen får betalt hela arbetsdagen.
Och om man inte tror att det finns något annat än individuella val bakom detta faktum, eller att det är vanligare att heta Göran än vara kvinna i en bolagsstyrelse, då har vi heller inget problem. Eftersom kvinnor helt enkelt inte har lust att tjäna pengar, ha makt och få inflytande.
Utan att förespråka kvotering till företagens styrelser måste man ändå uppmärksamma bristen på saklighet i argumentationen hos dem som är allra mest emot.
”Kompetens måste gå före kön” upprepas det in absurdum med darrande stämmor som om det finns någon enda människa som påstått något annat. Som om kvotering handlar om att hugga en kvinna på gatan, helt utan erfarenhet och sakkunskap, och välja henne framför en man med mångårig erfarenhet och hög kompetens.
Det som annars är överordnat det mesta i manlig kompetens: ekonomisk vinst, verkar inte fungera i det här fallet. Annars skulle man ju bara av den orsaken se till att få jämställda styrelser och ledningsgrupper. Det visar sig föga förvånande att jämställda företag och ledningar både ger bättre lönsamhet och höjer den sammanlagda kompetensnivån i en företagsledning.
För första gången är i år den vanligaste styrelsen hos de börsnoterade bolagen en styrelse med en kvinna. Tidigare var det vanligaste 0 kvinnor. Av de 253 företagen har i dag 88 en styrelse med en kvinna medan 82 har styrelser som helt saknar kvinnor, resten (83) har två till fem kvinnor i sina styrelser.
Slump eller struktur?
I Allbright-rapporten som presenterade dessa siffror häromdagen talas ett befriande klarspråk var problemet ligger: ”Detta är inte kvinnofråga. Utan en fråga om kvinnors och mäns lika möjligheter att göra karriär och nå sin fulla potential” (---) ”Problematiken är de personerna i näringslivet som envisas med att cementera idéer som att kvinnor inte är lika kompetenta, att kvinnor inte vill, och till och med att kvinnor inte finns”.
Så att vara feminist och humanist är alltså i det stora hela samma sak: människor ska bedömas som människor, inte utifrån sitt kön. Den enda skillnaden är att feministen insett att det tyvärr inte är så det ligger till och vill göra något åt den saken.
Könsbyte ska inte vara den enklaste vägen till högre lön och inflytande.