LEDARE
Somliga var från början helt övertygade om att Sverigedemokraterna själva hade iscensatt ”järnrörsskandalen” för att bygga sitt martyrskap när medierna sedan gick hårt åt dem.
Senast häromdagen skrev Jan Guillou (Aftonbladet) att ”Expressens nominering till Bonniers stora journalistpris är ett skämt. Det var Sverigedemokraterna som iscensatte spektaklet med järnrören, filmade det, överlämnade materialet till Expressen och njöt frukterna av ökade opinionssiffror till följd av Expressens ”förföljelse””.
Samma teorier följde på tårtattacken mot Jimmie Åkesson, det var han själv som beställt en tårta i fejset, väl insatt i hur medielogiken och partiets anhängare fungerar.
SD är bra på att använda sociala medier och är det kanske modernaste partiet när det gäller detta sätt att arbeta. Deras anhängare hänger mycket på nätet och genom att plantera vissa rykten eller ”nyheter” kan de snabbt få en debatt som fyller syftet att bygga SD:s varumärke som underdogs och hunsade av ”pk-samhället”.
Järnrörsnatten har dock allt för mycket av alkohol och oförutsedda incidenter för att vara iscensatt. Spridningen av filmen från de egna leden är snarare ett tecken på hur olika falanger inom partiet inte tvekar att använda de så förhatliga medierna för egna syften.
Martyrbygget fortsätter när Jimmie Åkesson lovar att ”lägga invandrarfrågorna åt sidan” för att kunna komma överens i andra frågor med de övriga partierna. Som om främlingsfientligheten skulle försvinna för att de slutar prata om den. Jimmie Åkesson och hans rådgivare förstod självklart att inget parti skulle nappa på kroken men hoppas locka till sig missnöjesröstare som ser hur övriga partier inte vill diskutera med SD ens när invandrarfrågan är av bordet.
Åkessons uteblivna inbjudan till Nobelfesten, som ende partiledare, bygger också den bilden av ett parti som står utanför och diskrimineras av ”pk-samhället”.
Ännu en högt uppsatt sverigedemokrat, partiets vice partiledare, Jonas Åkerlund, ställdes i veckan till svars för ett antal grovt rasistiska uttalanden han gjort i ett radioprogram för elva år sedan. De flesta vuxna politiker har sagt och gjort saker i sin ungdom som präglas av just ungdomligt övermod och okunskap. Detta försökte även Jonas Åkerlund dra till med men det blir dock inte så trovärdigt med tanke på att han vid tillfället var 53 år och dessutom en relativt erfaren politiker (han var moderat innan han gick över till SD).
Istället för att förklara varför han ändrat åsikt far Åkerlund ut mot tv-reportern från Aftonbladet när hon inte ger sig utan vill ha ett svar. För den som tittar står det klart att han inte har något svar på frågan eftersom han helt enkelt inte alls har ändrat sig.
Det har däremot partiets yttre fasad.
En fasad som krackelerar gång på gång eftersom innanmätet är byggt av något helt annat.