Moderaternas partiledarval börjar anta alltför många likheter med den process som ledde till att Mona Sahlin blev partiledare.
Först önskemålet om att det för första gången ska bli en kvinnlig partiledare. Detta önskemål har i och för sig än så länge förblivit ett önskemål som somliga har. Det har inte upphöjts till en dogm, som då Göran Perssons efterträdare skulle utses.
Men dessvärre har det blivit så, precis som inom Socialdemokraterna, att flera intressanta kandidater anmält att de inte vill bli partiledare. I går försvann den som hade allra bäst förutsättningar att bli vald, när Catharina Elmsäter-Svärd mycket bestämt sade nej till uppdraget. Även Tomas Tobé och Ulf Kristersson har förklarat att de inte kandiderar. Det börjar mer och mer se ut som att Anna Kinberg Batra kan bli mer eller mindre ensam kvar. Precis som Sahlin blev, när hon utsågs till partiledare.
Tyvärr finns det väl heller inga tecken på att Moderaterna tänker följa Centerpartiets goda exempel, och utse partiledaren i en öppen process där flera kandidater får tävla mot varandra. Det verkar istället som att man väljer att utse en partiledare enligt en mer traditionell ordning, som mer liknar den Socialdemokraterna använde.
Är inte detta ett partiledarval där Moderaterna borde ta chansen att demonstrera hur nya de är? Jag vill inte påstå att Anna Kinberg Batra är dömd att gå ett sahlinskt öde till mötes, om det finns paralleller i hur de blev partiledare. Men jag tror verkligen att en öppen valprocess skulle stärka både partiet och partiledaren, oavsett om det blir Kinberg Batra eller någon annan.