KRÖNIKA
Mitt parti har nominerat sina riksdagskandidater under höststämman i torsdags. Jag kom på tredje plats. Tack för förtroendet! Samtidigt känns det lagom att slippa sitta i riksdagen. Vi gotlänningar har ju endast två riksdagsplatser så jag borde vara ”safe”. Jag kämpar ännu med att försöka begripa mig på regionens politiska vardag.
På andra plats kom Lisa Blochmann. Mest känner jag henne som företagare på Fårö. Lisa driver populära bageriet och kaféet Sylvis döttrar. Jag är ofta uppe på ön och klipper lamm, bland annat Lisas systers. Som bonus brukar systrarna överösa mig med nybakat att ta med hem.
Politiskt är Lisa stark när det gäller småföretagande i glesbygd. Det tror jag riksdagen skulle behöva. I övrigt träffar vi Lisa så fort det gäller skolfrågor och barnomsorg.
När jag lyssnat på henne i sådana frågor har jag blivit imponerad av hur insatt hon är och vilket brett kontaktnät hon verkar ha i övriga Sverige.
Går ni på henne om hur omöjligt det är att hålla med mindre skolor på landet så ger hon er flera fräscha exempel på hur man löst sådant i andra kommuner. Saklig och resultatinriktad skulle jag sätta som rubrik på hennes politiska stil.
På första plats kom Stefan Nypelius. Stefan och jag gick i samma gymnasieklass på 80-talet. Stefan var redan då politiskt engagerad i Centerpartiet. På svensklektionerna förekom ibland argumentationsövningar och där excellerade Stefan.
Några av de teser han då drev tror jag han ändrat sedan dess men fortfarande är han duktig på att sätta sig in i sakfrågor och tala övertygande för dem. Tänk vad våra gamla lärare måste vara stolta över oss. Förmodligen kommer samtliga av ren uppspelthet att rösta på Centerpartiet nästa höst.
När Stefan och jag, många år senare, träffats inom gotlandspolitiken märker jag att han har kvar de kvaliteter han visade i klassrummet. Om han också ska ha ett omdöme av magistern så blir det Eftertänksam och Analytisk.
Räkna dock aldrig med att han kommer i tid till ett möte. Han brukar dundra in minst tio minuter för sent med en halväten hamburgare i ena handen och med en halvt urdrucken cola under den andra armen.
Själv missade jag Centerns höststämma för att fru Mien var iväg på Länsförsäkringars fullmäktige. De ville välja in en kvinna från södra Gotland som vågar säga vad hon tycker som de uttryckte det.
Det är inte lätt att säga vad man tycker alltid. Det är inte alla som blir glada. Men vet ni, har ni inte provat på att säga vad ni tycker så tycker jag att ni skall göra det.
Det är läskigt i början men man vänjer sig. Sist jag var uppe i regionfullmäktiges talarstol tyckte jag det kändes riktigt behagligt. Inte alls så skrämmande som det var första gångerna.
Det är märkligt förresten. Jag är lärare sedan tjugo år tillbaka och borde vara van att tala inför folk men det är något alldeles särskilt med den där förbannade talarstolen. Rösten och knäna bär inte riktigt där uppe.
Men å andra sidan så sitter det minst 70 personer i publiken och det är ju mer än det gör i riksdagen allt som oftast.