Färjetrafiken, regionerna och gasen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
All utveckling på Gotland hänger ihop med färjetrafiken. Med turtätheten, med överfartstiden, med servicen och med priset. Ska det ske några förändringar i Gotlandstrafiken ska det vara till det bättre - inte det Rikstrafiken öppnar för.
Det finns säkerligen inte någon del av landet som skulle acceptera om man gjorde om deras motorväg till en vanlig landsväg med motiveringen att budgeten ska hållas. Nu vill man att gotlänningarna ska svälja detta.
Gotland är samlat när det gäller färjetrafiken. Det är bra. Men det finns fler frågor där Gotland borde kunna stå enigt för att hävda sin rätt. Frågor där enigheten kan vara ett av de starkaste argumenten för att Gotlands uppfattning ska bli tagen på allvar. Jag tänker givetvis på regionaliseringen. Under andra halvan av februari nästa år kommer Ansvarskommittén med sitt förslag. Tre möjliga lösningar har läckt ut från arbetet. Och då handlar det om sex, nio eller fjorton regioner i ett framtida Sverige. Endast i 14-förslaget finns Gotland med som fortsatt självständig region.
Jag har träffat många människor som jag har diskuterat förslaget till regionalisering med. De flesta är, liksom jag, övertygade om att det är en livsnödvändighet för Gotland att få fortsätta på egen hand. Gotland är unikt och det skulle inför framtiden kännas betydligt tryggare om det är gotlänningar som har den politiska makten över Gotland och inte några andra.
Just Gotlands lilla folkmängd, menar många på fastlandet, skulle vara skälet till varför vi ska uppgå i en större region. Jag vill hävda motsatsen - just den lilla folkmängden är ett tungt skäl för att fortsätta det regionala självbestämmandet. Risken är överhängande att det som är Gotland och det som är gotländskt försvinner i den större enheten - om inte den regionala självständigheten bevaras.
Argumenten att Gotland inte skulle klara sig accepterar jag inte. Det finns länder som är mindre - befolkningsmässigt - än Gotland. Givetvis klarar sig inte en gotländsk region utan samarbete. Lika lite som Gotland idag gör det eller någon annan kommun eller region i Sverige. Den vanligaste invändningen mot Region Gotland brukar vara: "tror ni verkligen Gotland skulle klara sig själv?" Nej, jag tror inte Gotland klarar sig "själv" - och det är inte meningen heller. Gotland ska ha ett utbyggt samarbete med andra regioner, både på fastlandet och inom det övriga EU.
Tanken på Gotland som en självständig region ska inte förväxlas med "självförsörjning" där banden med omvärlden klipps av. Tvärtom. Gotland som fortsatt egen region är både kontaktskapande och kontaktberoende. Här skiljer vi oss inte från några andra regioner. Men om vi inte ska slukas upp av en hungrig fastlandsregion måste motståndet organiseras. Ska vi ha tyngd bakom kravet måste det vara gotlänningar i alla politiska läger som ställer sig bakom. Men det gäller att agera innan det är för sent.
Det tredje hotet - den ryska gasledningen - ger oss rysk militär på kikaravstånd från Gotland. Den ryska Östersjöflottan med fartyg både på och under vattenytan får under stor del av sin tjänstgöring Gotland som närmaste landområde. Detta med ett Ryssland som befinner sig på en allt annat än rak väg mot demokrati. Och vad sätter vi upp mot detta på Gotland?
Ryssland är idag involverat i ett antal väpnade konflikter. De flesta på eget eller tidigare sovjetiskt territorium. Terrorism och terroraktioner har drabbat Ryssland ända sedan Sovjetunionens fall. För många terrorgrupper måste gasledningen framstå som ett frestande mål. Dessa förhållanden utgör ett allvarligt säkerhetshot mot Gotland. Tre hot, tre utmaningar mot Gotland där vi måste agera tillsammans.