Destination Gotlands presskonferens i går var inte vidare informativ. Där gavs ingen ny information om priser, tidtabeller eller fart eller ens hur trafiken ska bedrivas. I stället fick de församlade lyssna till hur främst Rederi AB Gotlands nestor Erik D Nilsson förklarade att Gotlandstrafiken och rederiet är nästan oupplösligt förenade av tradition, engagemang och en vurm för gotlänningarnas väl och ve. Att trafiken ska utformas för Gotlands bästa och i samverkan med regionala intressen. Här blir det inte fråga om att klämma mesta möjliga vinst ur verksamheten, exempelvis genom att köra så långsamt som avtalet med staten tillåter.
Det lät ett tag nästan som om upphandlingen och de statliga subventionerna är helt onödiga. Som om man skulle kunna betala (istället för att få) 498 miljoner om året för förmånen att få tillhandahålla öns länkar till fastlandet.
Så vad ska man, i brist på besked, tro om framtidens trafik? Tja, det handlar väl i hög grad om vilket förtroende man har för rederiets nuvarande ledning. Och för dem som tar över i framtiden.
Å ena sidan betvivlar jag inte att det finns ett äkta engagemang för Gotland och för färjetrafiken.
Å andra sidan är jag ju inte blind för att det under mina sju år på ön har förekommit tillfällen då rederiet uppenbart har värnat sina egna intressen på andra gotländska aktörers bekostnad. Så det är ju inte som att den där välvilliga attityden att låta egna intressen stå tillbaka ständigt är påkopplad.
Så vad åstadkom gårdagens presskonferens? Känner jag mig lugnare för framtiden? Nej, tyvärr. Som rederiets företrädare påpekade flera gånger när de fick detaljfrågor om framtidens trafik. Det är långt till 2017. Och ännu längre till 2027.
I en övrig fråga satte rederiet tryck på Regionen. Det behövs en reservhamn till Visby, menar man.
Det är verkligen angeläget. Det är i längden oacceptabelt att det gotländska samhället ska leva med risken att en olycka kan blockera Visby hamn och därmed färjetrafiken till fastlandet.