Gårdagens artiklar om färjetrafik understryker att biljettpriserna blivit ett problem. Ja, det största problemet med nuvarande trafik. Ett problem som dessutom undan för undan förvärras med stigande oljepriser. Och man gör nog klokt i att utgå ifrån att trenden för oljepriset är fortsatt stigande. Konjunkturuppgången har knappt börjat.
Det reser svåra frågor inför nästa upphandlingsperiod. Gotlands position är, om jag förstått saken rätt: Inga försämringar av fart eller turtäthet och fortsatt trafik på två fastlandshamnar. Och lägre priser. Detta samtidigt som statens nota för färjetrafiken har vuxit ännu snabbare än biljettpriserna.
Det blir uppenbart att det kommer att bli svårt att få alla att bli överens. Speciellt som vi riskerar att försämra vår förhandlingsposition, så snart vi visar oss beredda att ge efter på någon punkt. Den som ger någon ett finger riskerar att bli av med hela hamnen.
Men det finns en stor risk med detta scenario, när priserna är den enda rörliga variabeln i ekvationen. Det innebär att priserna som redan stiger kan bli ännu mycket högre efter 2015.
Jag vågar knappt fundera eller ens gissa på var nivån kan hamna, om det är gasdrift i nya fartyg som gäller. Och det är uppenbart att priserna redan i dag hämmar Gotlands och besöksnäringens utveckling. Avståndet till fastlandet ökar för varje krona som biljettpriset stiger.
Gotland var på väg att ta över ett större ansvar för färjetrafiken från staten. Men plötsligt tog båda parter ett steg tillbaka, och lade ner dessa planer. Det är lite oklart vem som backade först. Jag gissar att finansdepartementet var det största hindret för en sådan lösning.
Men det innebär inte att Gotland nu har råd att luta sig tillbaka och passivt vänta på besked om framtidens färjetrafik. Redan nu behöver Gotlands medborgare och verksamheter statliga utfästelser om färjetrafiken som utesluter framtida skräckscenarier.