Facklig huvudvärk
Facken står inför ett svårt vägval.Foto: Mark Earthy/FLT-PICA
Foto: Mark Earthy/FLT-PICA
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Samtidigt har andelen svenskar som anser att löntagarnas ställning beror på fackens position i samhället nästan halverats sedan mitten av 1970-talet.
Det råder ett stort glapp i uppfattningen kring fackets roll mellan befolkningen och de förtroendevalda enligt en ny undersökning gjord av Agenda PR och Arena Idé.
Den genomfördes bland styrelseledamöter i 30 av de största fackförbunden och visar att 11 procent av allmänheten tror att fackets betydelse som samhällspolitisk aktör kommer att öka. Hela 74 procent av styrelseledamöterna tror detsamma.
Det är således inte så märkligt vid närmare eftertanke att organisationsgraden fallit så markant när bilden av verkligheten mellan de som företräder och de som ska företrädas skiljer sig så kraftigt åt. Men problemet som skevheten i perspektiven ger upphov till är högst verkligt.
När organisationsgraden tryter i en modell som förutsätter starka arbetsmarknadsparter får det långtgående konsekvenser för alla inblandade. För facket blir det svårare att fullfölja sitt kärnuppdrag; att genom framförhandlade kollektivavtal reglera villkoren på arbetsmarknaden.
I storstäderna och inom vissa relativt nya branscher har andelen löntagare som täcks av kollektivavtal minskat. Ett problem som då kan uppstå är att politiken via lagstiftning känner sig tvingad att intervenera. Det gynnar ingen och är sannerligen så långt från den så vurmade och avtalsbaserade "svenska modellen" man kan komma.
Samtidigt kan facken uppleva att de tvingas bli allt mer radikala i sin strävan att upprätthålla en air av handlingskraft. Hur annars motivera sitt existensberättigande?
Utmaningens vidd är uppenbar, problemen tornar upp sig på flera fronter. Hur möta sviktande medlemsantal och sjunkande kollektivavtalstäckning?Tappra försök har gjorts att skylla problemen på den borgerliga regeringen.
Men den för facket negativa trenden har pågått längre än så. Den grundar sig i en nästintill patologisk ovilja att ta sig an samtidens utmaningar på arbetsmarknaden. Att anpassa sig, omvärdera världsbilden och ställa nya frågor - för att på så vis få nya svar.
Det kan kosta dem dyrt, precis lika dyrt som det kostade Socialdemokraterna i förra valet.
En fråga som är ständigt aktuell och i stort behov av en konstruktiv lösning är den rörande LAS och tryggheten på arbetsmarknaden. Här skulle facken kunna vissa på större pragmatism och sluta hävda att alternativet till den föråldrade turordningsregeln är godtycke och rättslöshet.
Yttrandena framstår som lätt desperata och befäster snarare uppfattningen om en rörelse i stor kris. Och inte bara det. De förhindrar ett rationellt agerande och är säkert en delförklaring till varför utvecklingen ser ut som den gör.
För de arbetstagare som överväger medlemskap i ett fack år 2010 krävs mer än urvattnade slagord, ideologiska chimärer och krampaktigt fastklamrande vid en tid som för länge sedan flytt. Frågan är vem som kan, och vill, axla ansvaret?