Fabriken Furillen får inte förfrysa
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På internet hittade jag till exempel på Naturskyddsföreningens hemsida en instruktion: "Överklaga strandskyddsdispenser - hur gör man?" Där får man reda på hur man skall kommunicera med "byggnadsnämndens alternativt länsstyrelsens handläggare i strandskyddsärenden". Du skall "be att få dispenser skickade hem till dig". Senare kommer tipset: "Undersök var tomten ligger":
"Åk ut och titta själv, om du har tid, med flora och kikare."
Om du har tid!
Efter instruktioner om hur det går till att överklaga - (Det är viktigare att få in överklagandet i tid än att det är perfekt i alla avseenden.) - kommer vi till rubriken "Om du inte vinner":
"Om du inte vinner i första instans, så överklaga till nästa - men fundera på om det är värt jobbet."
Jobbet för den som överklagar är en sak. De arbetstillfällen som mals ner i myndighetskvarnen nämns däremot inte.
Det är naturligtvis inte bara strandskyddsärenden som är behäftade med omfattande möjligheter att blockera. Det gäller snart sagt alla tillståndsärenden.
Jag påstår inte att Gotland skall vara ett Vilda östern där alla företagare och markägare får göra precis som de vill. Men när tillståndsärenden drar ut på tiden därför att överklagande efter överklagande behandlas med samma seghet i instans efter instans så urartar det till att rätten att överklaga nästan innebär rätt till veto. Det får helt orimliga konsekvenser. Det sätter alltför starka vapen i händerna på dem som är beredda att till varje pris ställa sig i vägen (eftersom någon annan betalar konsekvenserna).
En av dem som drabbats kunde man läsa om i GA i går. Johan Hellström har varslat sin personal vid hotellet Fabrik Furillen. Han säger sig ha "tappat hoppet om Gotland". Det är sorgligt. Och upprörande.
Landshövdingen Marianne Samuelsson hävdar att "lagstiftningen är sådan att överklaganden tar lång tid att behandla". Kommunstyrelsens ordförande Eva Nypelius tycker att det "borde finnas en begränsning".
De är inte lika hjälplösa som de låter.
Det är sant att lagstiftningen är knölig. Regeringen bär ansvaret för att förändra den. Men det är också sant att det är oerhört praktiskt att skylla på lagstiftningen. Det går inte lika långsamt i hela landet. Lokala och regionala myndigheter kan pröva ärendena snabbare. De skall göra det. Annars tar de jobben ifrån oss.