I fredags överlämnade Doris Högne Rydheim, rektor för Polishögskolan, en rapport om våldsbejakande extremism till demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP). Rapporten, som är ett komplement till Brottsförebyggande rådets och Säkerhetspolisens tidigare rapporter i ämnet, slår fast många vedertagna uppfattningar i frågan.
Den våldsbejakande extremismen i Sverige har under många år varit tämligen lättförståelig och i huvudsak bestått av personer på den yttersta vänster- respektive högerkanten; personer som i huvudsak har ägnat sig åt att bekämpa varandra, även om andra politiskt aktiva och myndighetspersoner emellanåt varit måltavlor. Enligt rapporten är det i dag i huvudsak den autonoma rörelsen som anses ha för avsikt att angripa det demokratiska samhällets funktioner, medan vit makt-miljön snarare utgör ett hot för enskilda individer.
Den våldsbejakande politiska miljön har dock fått tillökning under senare år, nämligen av islamistiska rörelser, vilka har blivit rörelser att ta på allvar – även i Sverige. I huvudsak riktar sig de islamistiska hoten mot andra länder. I synnerhet Somalia och Syrien är platser dit ett drygt 70-tal radikaliserade unga muslimer har begett sig från Sverige för att bedriva väpnad kamp. Den svenska säkerhetspolisen har inte sällan stått närmast handfallen inför utvecklingen.
Det finns all anledning att ta den våldsbejakande islamistiska miljön på allvar även i Sverige, inte minst eftersom Sverige och svenskar numera anses vara legitima mål för olika typer av attentat – särskilt personer som anses ha kränkt islam. I och med att många av de som beger sig utomlands för att delta i väpnade konflikter beräknas vara både mer radikaliserade och samtidigt vana att hantera sprängämnen och vapen, så finns det en ökad risk att attentat även kan komma att ske i Sverige.
Enligt Högne Rydheim beräknas dessa attacker att i huvudsak riktas mot enskilda individer, men att det finns en risk att även andra kan komma till skada, varför det förmodligen befaras röra sig om attentat med hjälp av explosiva ämnen.
Att det måste till hårdare metoder för att se till att personer inte deltar i väpnade konflikter i andra länder råder det ingen tvekan om. Säpos tidigare metoder, som bland annat gått ut på att försöka tala invididen till rätta, har varit tämligen verkningslösa. När en ung människa bestämt sig att riskera sitt liv för sin tro ska det mycket till innan den börjar reflektera över polisens argument.
Internet pekas ut som boven i dramat, eftersom det får många unga att radikaliseras. Samtidigt är det en ytterst farlig att börja försöka strypa och styra människors internetanvändning. Det viktigaste måste vara att försöka upptäcka dessa individer medan tid fortfarande finns att avstyra problemet, men även att se till att plocka bort de farliga individerna från gatorna.