Europas euro- och statsskuldskris rullar vidare och börjar nu nå bankerna. Vid tidigare ekonomiska kriser i Europa har EU setts som lösningen på problemen. Det var 90-talskrisen i svensk ekonomi som satte fart på vår ansökan om medlemskap i EU.
Den här gången ses EU som orsaken till problemen, ja, rentav som problemet. Med viss rätt. Euron förvärrade och dolde de brister som fanns i de sydeuropeiska ekonomierna i stället för att lösa dem.
Inte Greklands fel
Att nu skylla Europas ekonomiska problem på det lilla Grekland är lika orättvist som orimligt. Greklands ekonomi utgör två procent av EU:s BNP.
Om bekymmer i ett så litet land kan få hela Europa på fall och skaka världsekonomin måste det vara något fel på EU och det ekonomiska systemet. Utan euron hade Greklands betalningsproblem på sin höjd blivit en notis i affärstidningarna.
Den klantiga hanteringen av statsskuldskrisen har förvärrat situationen. I stället för att snabbt isolera Greklands skuldproblem från övriga EU och låta de franska och tyska bankerna ta smällen för sin frikostiga utlåning, fick de ledande EU-länderna för sig att straffa det grekiska folket genom nedskärningar, som tvärbromsat landets ekonomi och minskat grekiska statens redan magra inkomster. Allt medan skulderna växte och krisen spred sig som en skogsbrand över resten av Sydeuropa.
Nu käbblar Merkel och Sarkozy om vem som ska betala den nedskrivning av Greklands skulder som borde ha gjorts för ett år sedan. Frankrike vill som vanligt att resten av Europa ska betala, medan Merkel försöker låtsas som om bankerna ska stå för notan.
Men eftersom varken Merkel eller Sarkozy vågar låta några banker gå omkull, blir det i praktiken ändå skattebetalarna i EU som får betala kalaset, så det hela är ett mest spel för gallerierna, det vill säga de egna väljarna.
Under tiden står Europa stilla, i den mån det inte sönderfaller i sina beståndsdelar. Små länder som Finland och Slovakien blåser upp sig av inrikespolitiska skäl och försenar nödvändiga åtgärder.
Ingen vet vem som styr i EU
Lissabonfördragets fasta ordförandeskap har inte fungerat, samtidigt som det satt det periodiska ordförandeskapet ur spel. De stora euroländerna har tagit kommandot, utan att kunna komma överens.
Ingen lyssnar på Kommissionen, och EU-parlamentet har inget inflytande på den akuta krisen. Ingen vet längre vem som styr i EU, och det kan bli värre.
Går euroländerna vidare med fördjupat ekonomiskt samarbete (vilket de tvingas till om de vill ha kvar euron) splittras EU i en inre och en yttre union. Det bäddar för nya konflikter och kriser. Handlingsförlamningen har lett till att viktiga frågor som gemensamma asylregler, klimatarbetet, fattigdomsproblemen och de ekonomiska klyftorna, utvidgningen av Schengenområdet och EU:s utvidgning i öst lagts på hyllan. För att nu inte tala om utvidgningen av euroområdet. Vem vill för övrigt ansluta sig till en valuta i kris?
Ny ekonomisk och social politik
Europaprojektet behöver en tankepaus, men det får inte kapsejsa. Institutionella reformer är nödvändiga, men vad Europa framför allt behöver är en ny ekonomisk och social politik som sätter medborgarnas behov i centrum och som kan stärka EU:s trovärdighet och demokratiska legitimitet.
Det kräver regimskiften i en rad länder, och det får vi vänta några år på. Det räcker inte att ordförandelandet Polens borgerliga regering går i kyrkan ber förböner för en lösning av EU:s kris genom solidaritet mellan EU-länderna.
Under tiden måste Sverige, oavsett regering, vässa sitt medlemskap för att inte bli stående utanför allt inflytande i det nya EU.