Håkan Juholts gamla vapendragare Daniel Suhonen har skrivit boken ”Partiledaren som klev in i kylan” som bland annat handlar om hur det gick till när Juholt blev av med jobbet som partiledare för Socialdemokraterna. Den har fått massor med uppmärksamhet och det är väl inte underligt att Suhonen väntade till efter valet med att marknadsföra den. Han skapar en typ av dolkstötslegend som verkligen inte är smickrande för partiet.
Men jag måste ju säga att jag inte förstår hur man kan lasta dem som till slut ansåg sig tvungna att agera mot partiledaren Juholt. Han var uppenbart olämplig. Socialdemokraterna var ju på väg rätt ner i källaren med opinionssiffror neråt 20 procent och partiet var i panik och upplösningstillstånd. Självklart måste något göras och självklart är det inga vackra och hjärtevärmande scener som utspelar sig när detta skitjobb skulle göras. Men någon måste ju göra det.
Mer pinsamma för Socialdemokraterna är de slutna, taffliga och falangpräglade valprocesser som ledde fram till att Håkan Juholt kunde bli partiledare. Att valet av ny partiledare sker långt ifrån gräsrötterna beror väl på att partieliten vill behålla kontrollen över utgången för att kvalitetssäkra den. Men i själva verket blev det tvärt om. Falangernas dragkamp, att man blockerade varandras kandidater, ledde helt fel. I kollektiv irrationalitet kunde man till slut bara enas om en helt olämplig kandidat.
Processen då Stefan Löfven utsågs att ersätta Juholt var inte ett dugg bättre. Den fick bara ett något bättre resultat.
Socialdemokraternas färska erfarenheter och Daniel Suhonens bok borde tjäna som varnande exempel för Moderaterna, som står inför ett partiledarval. Det är bättre att Moderaterna tar Centerpartiets öppna partiledarval med flera tävlande kandidater som ett föredöme. Då får man en ny och välförankrad partiledare som har legitimitet och som har härdats och bekräftats inför öppen ridå. Det är verklig kvalitetssäkring, det.