Ett steg i tangentens riktning
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Därmed är den sista pusselbiten på plats. Fördragets tillskyndare kan pusta ut. Sannolikheten för en konservativ valseger i Storbritannien har tills i tisdags kastat en osäkerhetens skugga över ratificeringsprocessen. Både Labourpartiet och Conservatives har lovat väljarna en folkomröstning om Lissabonfördraget. Men i Labours fall var löftet en lögn, och torypartiet har därför lovat att riva upp det brittiska ratificeringsbeslutet, om de skulle komma till makten innan fördraget klubbas av samtliga medlemsländer. Premiärminister Gordon Brown, medveten om att han står inför ett nederlag, har dock dröjt med att utlysa parlamentsval. Och sedan Klaus signerat fördraget är ratificeringsprocessen tillända. Mandatfördelningen i det brittiska underhuset har inte längre någon betydelse för huruvida Lissabonfördraget träder i kraft eller ej.
Träder i kraft gör det. Den första december, eller senast vid årsskiftet. Fredrik Reinfeldt blir den sista regeringschef som leder Europarådet i egenskap av ordförande. Efterträdd på posten blir han av EU:s första president, som ska väljas på ett extrainsatt möte Bryssel. Toppmötet ska också välja en så kallad Hög representant, i praktiken en EU-utrikesminister. Samtidigt uppgår unionssamarbetets tre pelare - Europeiska gemenskapen, polisiärt och straffrättsligt samarbete respektive gemensam utrikes- och säkerhetspolitik - i EU, som får karaktären av juridisk person, och alltså möjlighet att sluta internationella avtal över huvudet på medlemsländerna.
Då avskaffas också vetorätten - det enskilda medlemslandets rätt att säga nej till ett lagförslag. Antalet politikområden där enkel majoritet räcker för beslut växer och ett enigt ministerråd kan bestämma att ytterligare utöka detta antal. Lissabonfördraget innebär alltså inte bara att makt flyttas från Stockholm till Bryssel, utan också att makt flyttas från riksdag till regering. Effektiviteten i beslutskedjan ökar, liksom avståndet till väljarna. Inom EU har resultat alltid eftersträvats på bekostnad av politikens demokratiska förankring, och som en konsekvens lider samarbetet av svåra legitimitetsproblem. Lissabonfördraget kommer inte att ändra på det.
Snarare markerar Lissabonfördraget ytterligare ett steg i tangentens riktning. Mot EU-centralism, överstatlighet och tjänstemannavälde. Ett steg för långt, kan det komma att visa sig.
Adam Nelvin