Ett otryggt parti söker ny trygghet
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ann Heberlein, teologie doktor och författare, resonerade kring om det finns en konflikt mellan trygghet och frihet. Det gör det inte, hävdad hon. Verklig trygghet och frihet förutsätter varandra.
Tydligast i sitt budskap var psykiatrikern och författaren David Eberhard. Han ville skilja på yttre och inre trygghet. Vad yttre trygghet beträffar har det aldrig någonsin i världshistorien funnits ett tryggare land än dagens Sverige. Allt madrasseras. Men när man tar ifrån människor kontrollen, när man satsar gigantiska resurser på att minimera riskerna för medelklassen, när man varken ställer krav eller utkräver ansvar, då blir många aldrig vuxna. Det finns ingen inre trygghet. Ingen känsla av att man faktiskt fixar situationen även om den yttre tryggheten saknas.
Han tycker sig se effekterna i sitt jobb. Unga människor, som trott att inget ont kommer att hända dem, kommer till psykakuten när flickvännen gjort slut, när hunden dött eller när chefen är elak. De kan inte hantera situationen själva.
Vidare menar Eberhard att de flesta partierna spelar på människors behov av att känna sig trygga. Tillsammans driver väljare och valda på en utveckling där världhistoriens tryggaste land hela tiden måste göras ännu tryggare. Och samtidigt blir människorna bara osäkrare och osäkrare på sig själva.
Samtidigt som staten storsatsar på medelklassens kokong av säkerhet, så lämnas en grupp därhän. De som är genuint utslagna och faktiskt behöver hjälp får den inte, åtminstone inte i tillräcklig utsträckning. Något parti borde argumentera för att minska tryggheten för majoriteten, samtidigt som man ger minoriteten mer hjälp.
Eberhard backade inte för att ge konkreta exempel:
- På massor av arbetsplatser finns det anställda som inte är intresserade av att jobba eller är helt olämpliga för uppgiften, men det går inte att sparka dem. Det måste vi göra någonting åt.
- Sjukskrivning är en usel behandling med mycket dålig prognos. Därför måste man begränsa sjukskrivningar till den som verkligen behöver det.
Strax efter seminariet var det dags för Göran Hägglunds presskonferens. Och det stod klart att kristdemokraterna vill vara partiet som för en ny trygghetsdebatt, men inte riktigt vågar. Den ängsliga tryggheten lever kvar, bredvid insikten om att människor framförallt måste bli tryggare i sig själva. Men jag tror att kristdemokraterna åtminstone är på rätt spår i den här frågan. Det kan bli bra, om de också vågar ge upp lite av sin egen trygghet och lämnar den politiska mittfåran.
För övrigt var det glädjande att Hägglund i talet på kvällen tog upp sverigedemokraternas frammarsch, och påminde om att det bara är några år sedan som partiets tvingades förbjuda sina medlemmar att dyka upp på partimöten i naziuniform. Nu har uniformen åkt av. Men Sveriges problem skyller sverigedemokraterna fortfarande på en grupp de inte anser hör hemma i Sverige.
-Ungefär som den otrygge mobbaren.