Lööf och Löfven. Skenbart samma ord. Lööf i obestämd form och Löfven i bestämd form. Men i verkligheten är det Lööf som är mer bestämd och Löfven som är obestämbar.
Jag kom in (som åhörare!) i gårdagens partiledardebatt i riksdagen mitt i en replikväxling mellan Stefan Löfven (S) och Annie Lööf (C). Det var en egendomlig föreställning. Annie Lööf räknade upp fråga efter fråga där Stefan Löfvens regering slagit fast en politik som går helt på tvärs med Alliansens. Höjd skatt på ungas arbete. Höjd skatt på företagande. Statskapitalism. Klappjakt på företag i välfärden. Och så vidare.
Stefan Löfvens svar? Han talade om vikten av samarbete och samförstånd. Han sade bland annat:
– Många gånger har våra partier tagit ansvar för att föra Sverige framåt. Vi har i dag sammanfallande intressen i en rad olika frågor.
Det är ju helt bisarrt. Stefan Löfvens utsträckta hand har ju nyss utdelat örfil efter örfil. Han har bildat regering med Miljöpartiet och gjort en stor uppgörelse med Vänsterpartiet. Vad ska allianspartierna få samarbeta med Löfven om? Hur man bäst omintetgör det borgerligheten åstadkom under åtta år?
Samarbete förutsätter ju inflytande. Stefan Löfven måste vara beredd att acceptera att valresultatet inte gav de rödgröna någon majoritet i riksdagen, och anpassa regeringspolitiken därefter. En sådan regering kan inte driva en politik som enbart bygger på överenskommelser med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. En sådan regering måste driva en mittenpolitik för att samarbetet ska kunna fungera.
Men ingenting tyder på att Löfven har en sådan inställning. Tvärt om. All praktisk politik som hittills slagits fast innebär konfrontation med de borgerliga.
Folkpartiledaren Jan Björklund, som också bjuds in med armbågen av Löfven, formulerade det väl i gårdagens debatt. Om Löfven sade han:
– Jag hör vad han säger, men jag ser ju vad han gör. Och vad han gör är viktigare vad han säger.
Jag börjar nästan misstänka att Stefan Löfven redan har planerat för att hans (första) regering ska sluta med en spektakulär krasch. Allt tal om samarbete – denna läpparnas bekännelse som inte har någon motsvarighet i praktisk politik – är bara till för att han ska kunna skjuta skulden ifrån sig när kraschen väl kommer. Han ville samarbeta för landets bästa, ska det heta, men de oresonliga borgarna tog inte sitt ansvar för Sverige.