Nu ska jag säga något som man egentligen inte får säga i Sverige.
Jag ser nämligen inget som helst fel i att Sverigedemokraterna växer.
Eftersom jag är ett stort fan av demokrati tycker jag att det är rätt att makten utgår från folket och makten ska utövas proportionellt utifrån hur svenska folket röstar.
Men.
Om SD ska ha detta inflytande tycker jag att en avgörande faktor måste uppfyllas. Och det är att alla de som röstar på partiet gör det för att de tycker att SD:s företrädare är de bäst lämpade att styra Sverige.
Demokrati är ingen självklarhet. Kanske håller Sverige på att lära sig den läxan fortare än vi skulle vilja.
Att SD talar med kluven tunga torde stå klart för envar som följer nyhetsutvecklingen. Man har en profil utåt men när man skrapar på ytan träder en annan sida fram.
Kriminalitet och kostnader är bara ett problem när det handlar om invandrare eller personer med utländska namn. Man har ingen plan för att komma tillrätta med orsakerna till den segregering som finns, mäns våld mot kvinnor är bara ett problem när det handlar om utländska mäns våld mot kvinnor.
Man vill ha hårdare tag mot kriminella med utländsk bakgrund medan partiets egna företrädare (på högsta partinivå) ska ursäktas för sina kriminella handlingar med att de är berusade eller ”mår dåligt”.
I går sparkades den tredje högt uppsatta företrädaren i partiet på kort tid.
Partiledaren Jimmie Åkesson som under hela krisprocessen utstrålat lugn och handlingskraft hade uppenbara problem att svara på frågor under ännu en presskonferens där ännu en företrädare skulle petas.
Att lögnen är en väsentlig del i partiets sätt att kommunicera är höjt över allt tvivel. Att partiledaren inte skulle ha tagit del av nyhetsrapporteringen om sitt eget parti är inte bara otänkbart, det är tjänstefel. Inte heller är det trovärdigt att han inte visste något om vilka budskap som förts ut från partiet i ett pressmeddelande.
Att inte veta eller inte minnas är svepskäl man brukar ta till på mellanstadiet när man inte gjort läxan. Som riksdagsparti har man större krav på sig.
Politiska bedömare tror att SD:s sympatier har vuxit under skandalens gång för att det är ett parti mot etablissemanget. Det spelar alltså ingen roll att skandalerna är sanna, det är partiets roll som underdog som belönas.
Jag tror det mycket väl kan vara så.
Men att rösta på politiker som ljuger, förtalar och begår hets mot folkgrupp är ingen protest mot etablissemanget, det är ett grovt hån mot demokratin.