Folk och försvars rikskonferens, som för närvarande pågår i Sälen, borde vara ett gyllene tillfälle för en högerregering att visa vad man har lyckats åstadkomma. Den borde rentav vara en studsmatta inför det kommande valet. Så är dock inte fallet, och frågan är om inte statsminister Fredrik Reinfeldt (M) snarare ser konferensen som en börda.
Den tydligaste skillnaden mellan Reinfeldts och Socialdemokraternas Stefan Löfvens tal på konferensen var entusiasmen. Detta är i sig förståeligt, inte minst om man ska se till vad regeringen Reinfeldt har lyckats åstadkomma under sina snart åtta år vid makten. Det är inte mycket att brösta upp sig för.
När Reinfeldt talade var budskapet, på det stora hela, att fortsätta som tidigare, men att det svenska försvarets huvudsakliga uppgift i framtiden ska vara att försvara svenskt territorium. En, med tanke på utformningen av dagens försvar, kanske revolutionerande tanke.
Löfven var också tydlig med att försvaret av Sverige börjar på svensk mark. Det viktigaste är dock att försöka motverka de risker till konflikter som finns både inom och utom Europa, något som i det första fallet görs bäst med en god arbetsmarknadspolitik och i det senare med internationella handelsavtal.
Den stora mängd försvarsvänner som samlats för det med åren allt viktigare mötet i Sälen, kände sig förmodligen mer bekräftade när Folkpartiledaren, Jan Björklund, äntrade scenen och levererade sin syn på ett framtida svenskt försvar. Björklund, liksom Kristdemokraternas Göran Hägglund, har större krav på det svenska försvaret än statsministern och oppositionsledaren.
Major Björklund ville bland annat snabbt prioritera Gotland som en av de viktigaste försvarsstrategiska punkterna, öka försvarsanlagen och se ett svenskt medlemskap i Nato senast 2020. Hur det blir med ett svenskt Nato-medlemskap återstår att se. Reinfeldt har varit tydlig med att det inte är någonting han tänkt driva, utan en fråga som är upp till Riksdagen att ta ställning till.
Det är inte särskilt ovanligt att Folkpartiet går i täten för ett stärkt försvar på just denna konferens. Tyvärr händer dock inte särskilt mycket i praktiken, vilket är ett problem för såväl FP som KD. Två småpartier i en större allians får aldrig en försvarsministerpost, inte heller en finansministerpost – som i dag de facto har makten över Sveriges försvarspolitik. Utan ekonomiska anslag är det inte enkelt att upprätthålla ett starkt försvar, vilket fick den tidigare moderate försvarsministern Mikael Odenberg att avgå.
Trots detta kan förhoppningsvis konferensen i allmänhet – och Hägglunds och Björklunds framträdanden i synnerhet – ligga till grund för en ny försvarsdebatt, något som inte minst Moderaterna skulle må bra av.