Den politiska vinden vänder snabbt, särskilt i valtider. Den försvarspolitiska linjen brukar dock vara betydligt svårare att rubba. När överbefälhavaren gick ut och berättade om enveckasförsvaret” väckte det visserligen reaktioner, men ingen gjorde ingen skillnad i försvarspolitiken.
Skälet till att de försvarspolitiska reaktionerna uteblev berodde på att regeringen helt enkelt hade valt att prioritera andra områden. Och utan tillräckligt med pengar är det svårt att göra förändringar.
Det svenska försvaret har länge varit eftersatt. Bristen på resurser var det som fick den moderate försvarsministern Mikael Odenberg att lämna regeringen redan i september 2007, knappt ett år efter att regeringen Reinfeldt hade bildats. Han kunde som försvarsminister inte acceptera de besparingar inom försvaret som budgetpropositionen aviserade. De två efterföljande försvarsministrarna har varit betydligt mer medgörliga.
Och bara för en månad sedan slogs många försvarsvänners förhoppningar sönder, då Borg gick ut och sa att det inte skulle bli några höjda anslag till försvaret. Men i onsdags, bara en månad senare, gick han ut och klargjorde att det till följd av den oberäkneliga situationen i Ukraina och Ryssland nu behövs en substantiell uppskalning av det svenska försvaret. Vad det innebär i siffror är oklart, men han sa inte emot SVT:s Mats Knutson att det kan komma att handla om summor i miljardklassen.
Även statsminister Fredrik Reinfeldt (M) gick ut och sa följande: ”Jag tror att vi kan nå en rätt bred enighet kring ytterligare höjning av försvarsanslagen”. Ett glädjande besked för många, även om det är ganska typiskt att det ska behövas ett krigshot i närområdet för att ministrarna ska vakna.
Att detta skapade ett visst tumult i Försvarsberedningen är inte att förvånas över. Att Moderaterna nu svänger i frågan om att höja försvarsanslagen torde endast reta upp försvarsminister Karin Enström (M) och Försvarsberednings ordförande, Cecilia Widegren (M), vilka har investerat mycket prestige i att hävda att den svenska försvarsmaktens kapacitet är tillfredsställande. Regeringskollegerna i Kristdemokraterna och Folkpartiet tog självfallet emot beskedet med glädje.
Vissa kan vifta bort beskedet med att det skulle vara enkelt valfläsk, men Reinfeldt och Borg talar inte om mer pengar till försvaret om de inte har för avsikt leva upp till det.
Att Moderaterna har lämnat Miljöpartiets hållning är verkligen på tiden och tydliggör samtidigt vilken typ av försvarspolitik de två blocken har för avsikt att bedriva. Detta är dock endast ett första steg på vägen och Moderaterna har mycket kvar att bevisa om de ska återfå förtroendet i försvarsfrågan.