Marknadsföringen av Gotland som turistmål, en av öns viktigaste inkomstkällor, baseras huvudsakligen på två tillgångar; naturen och Hansastaden Visby med sin ringmur och ruiner. Utan dessa tillgångar skulle sannolikt Gotland vara en vit fläck på turistens karta. Frågan är dock om tillgångarna skyddas och bevaras med samma iver som de utnyttjas i vinstsyfte?
I februari i år rasade en del av Visby ringmur, vilket ledde till krigssvarta rubriker i pressen och nu, fem månader senare, även kulturministerns uppmärksamhet. Lena Adelsohn Liljeroth har kallat till ett möte i syfte att utröna hur arbete med bevarandet av landets världsarv sköts, bland vilka Visby ringmur är ett av de mer välkända.
Kulturministerns intresse för ringmuren är välkommet för man behöver inte vara expert för att förstå att mötet behövs. Ett sommarbesök med en vandring runt omkring i Visby är alldeles tillräckligt för att konstatera att om det ens finns en vårdplan för ringmuren så kan den omöjligt följas eller vara särskilt ambitiös.
I början av juli månad var exempelvis muren vid söderport kraftigt angripen av ogräs. Välvuxet ogräs, vilket indikerar att muren inte rensas från ogräs kontinuerligt.
Att växter och byggnader inte är en god kombination förstår alla, så hur har det kunnat bli så här? Varför har ansvariga (Region Gotland - Riksantikvarieämbetet; ägarförhållandena och skötselansvaret kring muren är något oklara) tillåtit ett sådant förfall?
Gotland har i denna fråga inget val. Ringmuren måste skyddas och bevaras. Så varför är ägarfrågan otydlig och varför skyddas och bevaras inte ringmuren bättre?
Det faktum att det ogräset växer sig "kämpahögt" och delar rasar kastar långa och osmickrande, rent av skamliga, skuggor på såväl Riksantikvarieämbetet som Region Gotland. Kan vi hoppas på bättring innan ringmuren förfaller till ett skick så erbarmligt att en liten del går förlorad för all framtid varje år?
Med privilegiet att kunna trycka turistbroschyrer med vackra bilder av ringmuren i solnedgång följer också ett ansvar att bevara den för framtiden. Även om ett sådant förhållningssätt kräver omaket att man ser längre än vad näsan räcker, det vill säga förbi nästa turistsäsong.
Om ringmuren gav upphov till svarta rubriker i vinterns press så gjorde Nordkalks kalkbrott i Bunge det under sommaren.
Detta ska inte handla om domen, eller vem som har rätt och vem som har fel. Det kan dock konstateras att den höga infektionsgrad som råder i frågan inte medför något gott för Gotland överhuvudtaget. Konflikten förmedlar i bästa turistsäsong en bild av ett Gotland som inte värnar om sin natur.
I en tidsanda där miljömedvetenhet blivit försäljningsbart ner till valet av tandtråd är detta inte bara negativt, utan direkt förödande. Framför allt för en ö som försöker profilera sig som ett resemål under icke säsong för de naturintresserade.
Arbetstillfällen står mot intresset av en oändlig naturtillgång i form av orörd natur.
I dylika situationer tenderar beslutsfattarna att se till ekonomin och försörjningen på bekostnad av naturen.
Berörda borde dock se upp och fråga sig själva var gränsen går. När ska vi börja se till långsiktiga värden och våga värna om det som inte ger högst avkastning idag men som har ett värde för kommande generationer?
Då den gotländska naturen därtill genom turismen har ett ekonomiskt värde borde någon ställa sig frågan; när räcker det?
Rubrikerna kring Nordkalk och ringmurens bedrövliga skick signalerar att Gotlands tillgångar är ett arv som tas för givet. Ett arv man kan exploatera utan tankar kring morgondagen.
En sådan bild lockar inga turister till ön, så det är nog tur att det i skrivande stund finns tillräckligt kvar av naturen och ringmuren för att prångla ut några bilder till. Annars hade nog de över 230 miljoner kronor som endast intäkterna från stugorna, hotellen och vandrarhemmen genererar till den gotländska ekonomin per år på allvar varit i fara. Och någonting säger mig att den summan tar politikerna och beslutsfattarna i vart fall inte för givet...