Ersätt LAS med trygghet
Tryggheten i LAS är illusorisk. Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX
Foto: HENRIK MONTGOMERY
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Bland annat skriver Lundin att: "Man kunde begära av en ledarskribent att åtminstone försöka läsa på lite bättre och inte enbart svälja Timbros utskick med hull och hår. Las (Lagen om anställningsskydd) är en lag som gör att den anställde vågar säga ifrån. Och om Alice hade läst på så hade hon sett att det faktiskt går att frångå Las om det krävs för företagets bästa. Skulle arbetsgivaren ensam få bestämma skulle vi få tysta arbetsplatser där anställda inte vågar säga ifrån av rädsla för uppsägning."
lyckligtvis har jag läst på. För det första, uppsägningsrätten på den svenska arbetsmarknaden var inte fri innan LAS träde ikraft i början av 1970-talet. Lagen är inte ett resultat av rapporter om arbetsgivares missbrukande av sina anställda eller om omotiverade eller osakliga uppsägningar. Arbetsgivarna var genom avtal redan sedan tidigare skyldiga att motivera uppsägningar. Förhandlingsrätt om vilka medarbetare som skulle sägas upp hade funnits sedan 1938 års Saltsjöbadsavtal.
För det andra, gör Lundin gällande att man kan frångå LAS för företagets bästa. Mig veterligen, som jurist, motiverar man sällan lagars existensberättigande med det faktum att man kan sätta dem ur spel. Bortsett från när det kommer till LAS, kanske.
Man kan vidare fråga sig vem som är lämpligast till att avgöra vad som är ett företags bästa i en krissituation? I verkligheten, den bortom de juridiska resonemangen och maktkampen, är vardagen för ett litet företag komplex. Förändringar i LAS ligger alltid bland topp tre på företagarnas önskelista över behövliga reformer. Är det en slump? Troligtvis inte.
LAS-förespråkarna bidrar gärna till att skapa dimridåer som ska få människor att tro att det före LAS inte fanns någon anställningstrygghet.
Alternativet till LAS är, enligt samma grupper, godtycke och kaos. Men vilken arbetsgivare driver sin verksamhet baserad på godtycke och osaklighet? Sannolikt inte så många. Frågan handlar om det är anställningsår eller kompetens som ska fälla avgörandet.
Den konflikt som underblåses av personer som Lundin finns sällan i praktiken. Arbetsgivaren är lika beroende av att ha anställda som utför arbetet som de anställda är beroende av sin anställning.
För det tredje, har jag svårt att förstå hur man på allvar kan hävda att LAS skapar anställningstrygghet och därmed trygga anställda när man samtidigt tillägger att man kan frångå LAS (om företaget betalar det facket begär). Är inte det godtycke om något? Det innebär ju att den trygghet som många människor tror sig ha efter trogen tjänst hos en och samma arbetsgivare är illusorisk då den i praktiken alltid kan förhandlas bort.
Lundins farhåga om vad som händer med den som kritiserar arbetsgivaren kan därmed besannas redan idag. Men det tiger han och andra om. Och under tiden vaggas människor till ro i tron om att de vid neddragningar har jobbet kvar på grund av lång anställningstid, trots att samma människor många gånger mår dåligt och hade behövt en ny arbetsplats.
Så Ronnie G Lundin, visst kan man hävda att det är mer rättvist att den som arbetat längre och oftast är äldre ska få lov att stanna, även om det finns yngre förmågor med nya kompetenser som kan vara avgörande för företagets, och därmed övriga anställdas, fortlevnad.
Och om man tycker att det är rättvist som det är kan man ställa sig frågan om man varit lika odelat positiv till att samma princip tillämpats på, låt säga, fotbollslaget som man skickar till VM. För visst vore det mer rättvist om det räckte att spelarna kunde sparka boll, det vill säga att de hade tillräcklig kompetens, för att få spela?