Gatudemonstrationerna i Turkiet började som en fredlig protest mot exploateringen av en park i Istanbul för kommersiella ändamål. Det är baksidan av landets snabba ekonomiska utveckling, som märks tydligast i Istanbul och runt Bosporen. Regeringen Erdogan satsar hårt på ”modernisering” och storvulna infrastrukturprojekt, i nära samarbete med affärslivet och med inslag av svågerpolitik.
Om myndigheterna omedelbart hade skrinlagt planerna på ett shoppingcentrum i den populära parken och om inte polisen hade gått så hårt fram i början, hade det kanske stannat vid en miljöprotest. Nu kom demonstrationen in på ett nytt spår och riktades alltmer mot landets styre sedan drygt tio år, det islamorienterade AKP under den karismatiske och temperamentsfulle Recep Tayyip Erdogan.
Erdogan är populär, men har också många fiender i den gamla styrande sekulära klassen, det man i Turkiet kallar för ”den djupa staten”. Dessa har knappast något till övers för verkligt folkstyre. Bland de yngre finns en inte helt omotiverad oro för att AKP med sin stora majoritet i parlamentet ska bli maktfullkomligt och efterhand ”islamisera” Turkiet, som sedan Kemal Atatürks dagar varit strängt sekulärt. Särskilt om Erdogan väljs till president med utökade befogenheter nästa år.
Reformhugskott
Farhågorna om islamisering verkar överdrivna. De föreslagna restriktionerna i alkoholförsäljningen ryms gott och väl inom svensk alkohollagstiftning.
Ingen lär bry sig om Erdogans vurm för ökat barnfödande, och att tillåta kvinnor bära sjal när de vill kan inte anses oförenligt med mänskliga rättigheter. Fezen svepte den hyllade landsfadern Atatürk av männens huvuden redan på 1920-talet. I jämförelse med Atatürks totala omstöpning av det turkiska samhället ter sig Erdogans reformhugskott som en mild västanfläkt.
När det gäller demokratin, har Erdogan gjort mer för den än någon annan turkisk politiker genom tiderna. Redan 2005 uppfyllde Turkiet EU:s så kallade Köpenhamnskriterier, och medlemskapsförhandlingar inleddes.
Tyvärr tappade Europa, under trycket av högerpopulism och islamofobi och en självförvållad ekonomisk kris, intresset för att släppa in Turkiet i EU. Det har lett till vissa bakslag i Turkiet, framför allt när det gäller yttrandefriheten.
Men Erdogan har samtidigt börjat ordna upp förhållandet till den kurdiska minoriteten, en stridsfråga som delvis ligger bakom regeringens stingslighet mot medierna.
EU mer positivt igen
Inställningen till Turkiet inom EU är åter mer positiv, och om Erdogan och hans parti tar lärdom av protesterna, finns det möjlighet att få igång processen igen. Turkiet med bortåt 75 miljoner invånare och en snabbt växande ekonomi är ett stort stycke för EU att svälja.
Men Turkiet kan vitalisera ett anemiskt Europa, och stärka EU:s idag svaga inflytande i Mellanöstern. Ett EU-medlemskap befäster samtidigt de demokratiska landvinningarna i Turkiet.
Viktig balans
Men det är viktigt att Erdogan visar att Turkiet kan balansera sekulära och religiösa intressen i det politiska livet.
Den frågan går som en röd tråd genom hela Mellanöstern i den arabiska vårens spår. Turkiet har hittills varit ett föredöme för länder som söker en ny balans mellan sekulärt och religiöst sedan de muslimska majoriteterna fått mer att säga till om.
När detta skrivs, tyder det mesta på att AKP och dess ledning tagit till sig budskapet från demonstranterna. Om sedan fega turkiska media rycker upp sig, kan protesterna stärka demokratin i Turkiet – och i Europa, dit Turkiet brukar räknas trots att större delen av landet ligger i Asien.