LIBERAL KOMMENTAR
Med sina tio månader slog Håkan Juholt nytt bottenrekord som S-ordförande. Förra veckan gjorde troligtvis Omar Mustafa (S) samma sak som partistyrelseledamot. Sent i lördags kväll, bara sex dagar efter att han utsetts till suppleant, tvingades han avgå efter en stormig vecka.
Anklagelserna mot honom är allvarliga. Dels har han, i egenskap av ordförande för Islamiska förbundet, till synes okritiskt bjudit in både antisemiter och homofober. Dels innehåller texter som organisationen publicerat på sin hemsida grumliga formuleringar om att män och kvinnor ska ha olika status inför lagen. Det rimmar väldigt illa för ett parti som länge, inte minst under Mona Sahlins dagar, har verkat för jämlikhet – oavsett kön, etnicitet, religiös åskådning och sexuell läggning.
Medan Juholt hyllade Socialdemokraterna i sitt avgångstal, sågar Mustafa partiet till fotknölarna. I sitt avskedsbrev, som publicerades på Aftonbladets hemsida på lördagskvällen, skriver han: ”Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater.”
Även om enbart Mustafa och ledningen för Stockholms arbetarekommun vet exakt vad som sades under krismötet i lördagskväll, är det inte speciellt troligt att de uttryckte sig så. De allra flesta muslimer i landet skiljer mellan religiös och politisk islam och inte minst Nalin Pekgul, ordförande för S-kvinnor 2003-2011, visar tydligt att det går alldeles utmärkt att som troende muslim ha ett tungt uppdrag för Socialdemokraterna. Dessutom röstar runt 70 procent av de muslimska väljarna på S, enligt statsvetaren Ulf Bjereld.
Däremot är det lätt att förstå Mustafas frustration. Stödet från partikollegorna har, åtminstone utåt sett, varit näst intill obefintligt, trots att hans engagemang i Islamiska förbundet var vida känt när han valdes in i partistyrelsen. Om det är någon som bör skyllas för denna missmatch är det valberedningen, och i viss mån Stockholms arbetarekommun, som ska ha presenterat hans namn sent i processen, uppenbarligen utan att ha besvärat sig med att göra alltför noggrann research.
Vidare har krishanteringen inom Socialdemokraterna varit under all kritik. Det naturliga hade varit att redan i början av förra veckan ställa ett ultimatum: antingen framför du en reservationslös ursäkt och tar avstånd från åsikterna, och då står vi bakom dig, eller så avgår du direkt.
Det har börjat bli en dålig vana inom socialdemokratin att vänta tills situationen är ohållbar.