I förra veckan skrev jag om att klassanalys är smartare än rasanalys om man vill förstå och lösa de problem som tornar upp sig i skolan och i arbetslivet. Det ledde till debatt på twitter. Vissa menade rentav att klass nu är irrelevant, att det enbart är ras som spelar roll för hur man har det i samhället. ”Det finns ingen vit underklass”, ”ingen kallas white trash i Sverige”. Vilket förstås är två påståenden fullständigt uppåt väggarna.
Kön och ras spelar roll
Men den klassiska maktanalysen som utgår från kontrollen av produktionsmedlen behöver kompletteras för att vi ska kunna förklara orsaker till - och förbättra - människors livsvillkor. Saker som kön, sexuell läggning, funktionalitet och ras (dvs egentligen en kombination av bland annat utseende, bakgrund, religion och dialekt) är dimensioner man inte kan borte från.
På samma sätt som att vänstermän länge motsatt sig att lägga till dimensionen kön/genusanalys till sin klassanalys för att beskriva hur makten fördelas, så motsätter sig den vita vänstern att lägga till ras. Nej, tänker du nu, det finns ju inga olika raser bland människor, vi är samma ras allihop. Ja, självklart. I verkligheten finns inga raser, men i människors huvuden finns ras alldeles förfärligt levande. Och samhället är lika mycket rasuppdelat som det är köns- och klassuppdelat. Ja, ras är en viktig bakomliggande orsak till vilken klass man faktiskt hamnar i, och splittringen mellan vita och icke-vita i vårt välfärdssamhälle är de facto materiell, men de olika typerna av förtryck skiljer sig åt.
Adresserade två problem
Min artikel i förra veckan adresserade främst de liberaler och konservativa som halkar ner i diket att etnifiera problemen, och de delar av vänstern som tappar bort klassanalysen.
Om vi börjar med liberaler och konservativa; de vill egentligen individualisera problemen. De vill inte prata om segregeringen och den nya grupp av underklass och klasslösa som deras politik skapar. De vill inte prata om strukturer. De vill hellre lägga de arbetslösas problem på de arbetslösa och utsatta områdens många underkända betyg på de enskilda elever som misslyckas. Då blir etnifieringen ett billigt vapen att ta till, som när Björklund falskeligen talar om invandrarnas avgörande inverkan på de sjunkande skolresultaten, eller Reinfeldt som förringar problemen med arbetslösa som inte är etniska svenskar. Ett rasifierat klassamhälle gynnar högern, eftersom antipatierna riktas mot ett helt annat håll: nedåt. Sverigedemokraterna tycker att utvecklingen av den här diskussionen är bra, för de vill att analysen ska säga att problemen är invandrarnas fel. Allt kan lösas bara vi stänger våra gränser.
Det andra problemet är då de delar av vänstern som tycks glömma bort klassanalysen, inte minst när det kommer till rasism. Identitetspolitik, symbolfrågor och liberala frihetsfrågor förvirrar och överskuggar kraven på sociala och politiska rättigheter.
Makt över sitt eget liv
I Arena idés rapport ”Att göra antirasism” som kom ut tidigare i år konstateras att den frihet och makt över ditt liv du som individ har avgörs av ett antal grundläggande faktorer: utbildning, bostad, arbete och politiskt inflytande. I rapporten går författarna igenom dessa områden ur ett maktperspektiv och drar slutsatsen att generella lösningar också är de som skulle vara mest effektiva för att komma åt rasismen, alltså den diskriminering som beror på ras.
Frigörelse
Varken en ras- men inte klassmedveten liberalism, en klass- men inte rasmedveten socialism kan lägga grunden för att hitta de lösningar som faktiskt funkar.
Det som behövs är en politik som förmår se hur ojämlikhet som beror på en rad olika faktorer samspelar och hotar människors frigörelse.