Hur mår borgerligheten, egentligen? Hur akut är läget för Alliansen?
I gårdagens Sifomätning hamnade både Centern och Kristdemokraterna under fyraprocentsspärren. Utanför riksdagen, om det hade varit ett val.
Å ena sidan är det inte någon alarmerande överraskning, utan snarare en bekräftelse på tidigare opinionsundersökningar. Å andra sidan ÄR just bristen på överraskning extra förfärande. Två av alliansens partier opererar på gränsen till existensminimum och det har blivit ett normaltillstånd.
Totalt är allianspartierna bara ett halvdussin procentenheter efter de rödgröna. Det är å ena sidan ett betydligt mindre glapp än under den förra mandatperioden. En period som avslutades med att en tidigare uträknad allians behöll regeringsmakten, efter att Mona Sahlin och de rödgröna tidvis haft ett försprång på över 20 procentenheter.
Å andra sidan finns det ingen automatik bakom en sådan återhämtning. Man ska lära av historien, men den är inte ett lättläst facit.
Om en vecka träffas Alliansens partiledare i Annie Lööfs hem – i Maramö utanför Värnamo i Småland. Man kan inte påstå att de borgerliga byggt upp stora förväntningar inför den övningen, men jag tror ändå att det kan bli mycket avgörande för framtiden.
Bryr de sig själva tillräckligt mycket om Alliansen för att göra de förberedelser som krävs för att faktiskt kunna presentera något nytt? Är relationerna fortfarande tillräckligt goda för att samarbetet ska vara högsta prioritet? Är den offensiva och framtidsinriktade eller defensiva och inriktade på att försvara drygt sex år av regeringsinnehav?
Mötet i Maramö kan bli startskottet för en nytändning. Men om mötet i Småland blir en västgötaklimax, då finns det anledning att vara mer pessimistisk om utsikterna för Alliansen.