Jörgen Pettersson och Nisse Karlström bröt i går udden av en långvarig och infekterad konflikt som troligen kommer att sätta djupare spår på norra Gotland än de avslutade kalkbrotten.
För även om man tycker olika måste man kunna leva och fortsätta vara grannar, kollegor och vänner. Oavsett vilket beslut det i slutändan blir om Nordkalks nya täkt vid Ducker.
Det finns så många perspektiv på det som pågått och ännu pågår runt en torr och segvuxen bit skog på norra Gotland. Innan Sofia Bothorp målade ansiktet rött och började trumma för Ojnareskogen hade inte många hört talas om eller besökt skogen i fråga. I sommar har folk vallfärdat dit för att rädda skogen från den onda kalkindustrin. Alla har de gjort skogen till sin.
Jag hoppas verkligen att hela processen dokumenteras och blir föremål för forskning ur många olika perspektiv vad det lider. Det demokratiska, mediebevakningen, metoderna och människorna. Inte minst den politiska processen där det verkar som om alla politiker sovit sig igenom hanteringen och vaknat till först när klubban i riksdagen slagits i bordet. Att Vänsterpartiet som enda parti sa nej till ändringarna i Miljöbalken behöver inte vara ett bevis på vakenhet.
Den biologiska mångfalden är inte bara viktig för syns skull, ingen vet vad som händer med naturens eget kretslopp och samspel om arter försvinner. Den lilla Falsk guldskivlav kanske har ett uppdrag större än någon av oss kan ana.
Därför har Sverige beslutat sig för att inga arter får försvinna, i alla fall inte om vi kan göra vad som står i vår makt för att förhindra det.
Ändå kan vi inte skydda alla områden som är skyddsvärda. På Gotland finns många, för andra delar av landet och världen, unika landskap och miljöer. För den skull kan vi inte göra nationalpark av hela ön, förutom de redan bebodda och exploaterade områdena. Faktum är ju också att många av de i dag skyddsvärda miljöerna har skapats av mänsklig närvaro.
Och vi behöver kalken.
Därför måste det finnas en balans och balansgången kan inte hanteras av intressegrupper, vi måste lita till att oberoende expertis väger risker och behov mot varandra och där försiktighetsprincipen alltid ska väga tyngst.
Konflikten mellan för och emot har fått en obehaglig ton. Vi som följer det hela på avstånd och lyssnar på båda sidor, vi som tycker att båda har både rätt och fel, vi drivs ändå in i fållan "Pro Nordkalk". Boar man däremot med demonstranterna i Ojnareskogen och menar att allt därutanför inte finns eller gills, då är man opartisk eftersom man "ser hur det är på plats".
För att polariseringen inte ska få bära iväg till inbördeskrig (bildligt talat) är det vällovligt att två förespråkare från vardera sidan nu bjuder in till förståelse och dialog.
Det är bara att hoppas att båda sidor fattar de utsträckta händerna.