Först blev jag förvånad över Högsta domstolens beslut om Nordkalks planerade kalkbrott i Bunge. Även om man kunde ana ugglor i Ojnaremossan när Högsta domstolen först nekade inhibition (som hade stoppat avverkning och andra anläggningsarbeten) under sommaren 2012 – och sedan plötsligt ändrade sig i oktober i fjol.
Men sedan kom jag ihåg hur rättssäkra den här typen av kontroversiella rättsliga prövningar brukar vara här på Gotland. Det är varannan ja och varannan nej som gäller.
Det mönstret följde Ojnareärendets första tur genom rättsmaskineriet. Det mönstret följde även andra turen. Så det var väl helt följdriktigt att mark- och miljödomstolens senaste nej – och mark- och miljööverdomstolens ja – fullbordades med att Högsta domstolen tills vidare förhindrar brytning.
Över åtta år efter att ärendet inleddes så skickas det nu tillbaka in i tombolan, tillbaka till mark- och miljödomstolen. Vågar vi gissa på nej i mark- och miljödomstolen och ja i den högre instansen. I så fall avgörs frågan av om HD ger prövningstillstånd i nästa runda.
Högsta domstolens beslut ska naturligtvis respekteras. Men det är ju inte samma sak som att den inger respekt.
Jag minns vad Svenskt Näringslivs jurist Niklas Skår sade efter den dom där mark- och miljödomstolen vägrade att fastställa några villkor för den kalkbrytning som den högre instansen miljööverdomstolen gett klartecken för:
– Mark- och miljödomstolens dom innebär att man riskerar att tappa förutsägbarheten och rättsäkerheten. Det är till förfång för bolaget men även för miljön och samhället i stort.
– Om enskilda teknikaliteter kan vända beslut i en lägre instans kommer vi att få se långa och dyra processer utan något slut där än den ena, än den andra parten överklagar för att hitta spetsfundigheter som kan stoppa det man inte tycker om. En sådan utveckling tror jag ingen önskar sig.
Just en sådan utveckling har vi tyvärr fått. Det blir ju inte automatiskt bättre kvalitet på en rättslig prövning bara för att den blir långdragen. Och långdragna processer är definitivt ett gift för samhällsklimatet.
Jag blir också ganska irriterad när jag läser vad en av de så kallade Ojnarekämparna sagt till helagotland.se, apropå HD:s beslut:
– Nu kan man återigen tro på demokratin.
Om man bara klarar av att tro på demokratin och rättsstaten när besluten går som man vill, då är man nog inte speciellt demokratiskt lagd.
Kommentaren från en annan aktivist, Katarina Bjerke, närmar sig det komiska:
– Det är klart att det känns bra att de nu insett att det gått fel till och det är skönt att vi närmar oss ett lyckligt slut. Nu hoppas jag att de respekterar den här domen.
Vilka är det egentligen som har visat sig beredda att sätta sig över rättsstatens principer?
Katarina Bjerke och Daniel Heilborn har för övrigt JO-anmält polisinsatsen i Ojnareskogen. Heilborn förklarade för helagotland.se:
– De använde alldeles för hårda metoder och de hade inte lagstöd i insatsen eftersom avverkningen var olaglig i sig. Nu hoppas jag Nordkalk och inte skattebetalarna tar notan för polisinsatsen.
Jag tror han ska akta sig för att önska ett system där staten kan skicka räkningar till dem som bedöms förorsaka polisinsatser. Det kan bli dyrt. Och det skulle i praktiken kunna bli en rätt stor inskränkning i den demonstrationsrätt som han säger sig värna. Speciellt när det gäller den typ av aktioner som han själv har deltagit i.