På lördag smäller det. Genom att bränna av fyrverkerier i kombination med alldeles för hög promillehalt i blodet ska vi åter igen välkomna ett nytt, oförstört år. I det instabila tillståndet ska var och en lova sig själv något, och aldrig är vi väl så målmedvetna som i denna stund. Alla vet att vad som helst är möjligt under det nya året - precis som vi antog oss veta vid samma tidpunkt förgående år.
Alla dessa löften som deklareras vid det magiska klockslaget hade antagligen i många fall aldrig kommit på tal under normala omständigheter. Men den vetskapen har inte hindrat de årliga löftesgivarna än. Kan vi då inte lova oss själva att motverka mayafolkets omtalade profetia, att jorden ska gå under den 21 december nästa år, och lova något osjälviskt. 2012 borde bli året då alla lovar att börja agera och sluta se på, året då alla tar bussen och börjar sopsortera. Dessvärre ifrågasätter jag sannolikheten.
Istället kommer det, som alla andra år, inte finnas några gränser för hur smala, kära och rika alla ska bli. Vid tolvslaget natten till den första januari kommer (enligt egen, inte så noggrant utförd beräkning) femtio procent av Sveriges befolkning ha lovat sig själva att gå ner i vikt och sluta stressa. Trettio procent kommer ha lovat att sluta röka och femton procent att undvika nudlarna sista dagarna innan löning. Sedan finns det fem procent som struntar blankt i att lova något - den andelen har jag hört till, fram tills nu.
Men så hände det något. Genom att jag efter sommaren lämnade ön, fotbollslaget och föräldrarna som alltid drivit på (läs: beordrat) blev träningarna färre och de mättade fetterna fler. Nu står jag här, mer kramgo och otränad än någonsin med stress som följd. Därför kommer jag spä på de femtio procenten - år 2012 ska jag återuppta träningen och finjustera kosten. Det lovar jag.
Jag besökte en doktor under hösten för att diskutera de bröstsmärtor jag då hade. Jag var övertygad om att jag led av allt från bråck till högt kolesterolvärde. Läkaren kom dock fram till att det endast berodde på stress och bad mig därför testa att föra över smärtan till en tå istället, för att påvisa hur psykologiskt och banalt det faktiskt är. Sedan dess har min vänstra lilltå gjort fruktansvärt ont.
Ordinationen jag fick i slutändan blev att återuppta träningen för att sluta stressa. Stressen har genom ett under reducerats, men tomrummet som fotbollen lämnade efter sig står kvar. Efter tretton år som aktiv fotbollspelare har jag insett att det inte är helt okomplicerat att finna motivationen till att träna i ensamhet. Att det skulle framkalla en soffpotatis ur en sporttokig tjej trodde jag dock inte. Ska det verkligen vara så svårt att bege sig ut i löparspåret?
Nej, det är inte svårt. Det vet jag, och alla andra som fastnat i denna uppförsbacke. I januari ska jag revolutionera mig själv. Det är inte mitt löfte till nyåret, det är mitt löfte till mig själv. Och vem vet, kanske äntrar jag fotbollsplanen snart igen...