LEDARE
På riksplanet är den rödgröna alliansen för länge sedan ett minne blott. S-ledaren Stefan Löfven värjer sig med näbbar och klor för att kroka arm med något av sina forna samarbetspartier och håller dörren öppen för samverkan med vilket parti som helst som vill utgöra stödparti åt en S-regering.
Den gotländska Alliansen är också upplöst och den senaste tiden har vi även sett den rödgröna majoriteten i Region Gotland gräla via medier inför öppen ridå.
Häromdagen skrev Per Edman (V) på Facebook att han var trött på pratet om att Miljöpartiet behövs för kampen för miljön när Vänsterpartiet redan har alla lösningar. Samma undran hade han för FI:s existens för kampen för jämställdhet. Undrar vad Isabel Enström, Stefaan De Maecker och andra miljöpartister som leder regionen tillsammans med Per Edman tycker om den passningen?
För min del är Vänsterpartiets miljöprofil tämligen diffus liksom dess feministiska agenda för Gotland. Men det kanske har drivits frågor inom majoriteten utan framgång?
Att det inte är världens bästa stämning mellan företrädarna i regionledningen är ingen nyhet. Det har märkts lite då och då när de kommenterar varandras verksamheter. Inte sällan via medier, nu senast grälar Isabel Enström (MP) och Tommy Gardell (S) om vem som är mest okunnig i jävsfrågor.
Inget har tydligt uttalats om en gemensam rödgrön valplattform till höstens val men det har sagts att man vill fortsätta styra Region Gotland så man får väl anta att det är en rödgrön allians som går till val här. Som det verkar för att de därtill är nödda och tvungna snarare än av politisk samhörighet.
Det är inget konstigt att man även inom en allians uttalar olika ståndpunkter i sakfrågor. Att låtsas som att man har exakt samma inställning till allt är att underskatta medborgarnas förmåga att dra egna slutsatser.
Men det är en annan sak att öppet kritisera varandra där det är uppenbart att dialogen sker via medier och inte direkt.
Är man i majoritetsställning är det också bra om man är sampratad innan beslut ska behandlas i nämnder och fullmäktige. Det skapar osäkerhet när förslagen läggs fram utan beredning av majoriteten, plus att det ger en antydan om ett splittrat ledarskap där ingen riktigt har koll på processerna.
Denna osäkerhet tillsammans med öppen kritik och till med ifrågasättande av varandras existens skapar det som majoriteten ogillar så starkt när man påpekar: ett svajigt och otydligt politiskt ledarskap.
För närvarande är det osannolikt men om det skulle visa sig att den rödgröna majoriteten får förnyat förtroende på Gotland kanske man borde jobba lite på sammanhållningen och den gemensamma framtoningen. Bara ett tips.