I veckan kom en bok från Bonniers till mitt postfack på jobbet. Margit Silbersteins och Tommy Möllers omtalade bok En marsch mot avgrunden, som handlar om hur Håkan Juholt blev och var partiledare för Socialdemokraterna.
Jag är halvvägs igenom och får säkert anledning att återvända till ämnet här på sidan när jag är klar. Men om det jag läst kan jag säga att jag nu åtminstone något bättre förstår de mekanismer och förhållanden som ledde till att det kunde gå så snett.
I går presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg slutrapporten från Moderaternas arbetsgruppen ”Ansvar för ekonomin och full sysselsättning”. Jag råkade se föreställningen live på TV i går förmiddag.
Det var ingen marsch mot avgrunden. Det var arbete och ansvar. Men det var en marsch som lät väldigt välbekant. För mycket av En marsch på stället.
Moderaternas konsekventa budskap är både en styrka och en svaghet.
Det inger förtroende och det blir väldigt tydligt vad partiet står för. Inget juholtskt fladdrande från ståndpunkt till ståndpunkt. Inga plötsliga utspel följda av hastiga reträtter.
Men samtidigt måste ju ett parti utveckla sin politik om det inte ska framstå som idéfattigt och trött. Och handlar det för mycket om att "ta ansvar" kan det ju snart framstå som man egentligen inte har så mycket åsikter överhuvudtaget.
Mycket av det som Reinfeldt och Borg sade lät bra. Men det lät också som om det kunde ha varit en repris från 2009 för fyra år sedan, från samma fas i den förra mandatperioden. Och de Nya Moderaterna väljer fortfarande att inte ta i ett flera kontroversiella frågor som behöver åtgärdas. Som värnskatten och de fackliga och arbetsrättsliga frågor som stänger ute många unga från arbetsmarknaden.
En marsch på stället leder inte mot någon plötslig fallgrop, som den som Socialdemokraterna störtade ned i under Juholts ledning. Men jag har också svårt att föreställa mig att den ska leda fram till en ny valvinst och förnyat förtroende 2014.
Den styrka Alliansen och Moderaterna nu trots allt har bygger i hög grad på bristen på andra trovärdiga regeringsalternativ.
Det är illa nog att inte väljarna kommer att få veta vilken politik en eventuell rödgrön regering ska driva. Det är ännu värre att tre splittrade och oförberedda rödgröna partierna inte vet det själva.
Men det är naturligtvis inte nog att förlita sig på en styrka byggd på motståndarens svaghet.