Man kan glida genom livet utan att någon enda gång ta ställning för någonting.
Att säga sitt hjärtas mening i fikarummet, på det anonyma nätforumet eller på krogen är en sak. Att försöka påverka och medverka till en förändring är något helt annat.
Sen finns det människor som Håkan Juholt och Inger Harlevi som brinner för något. Som har ett genuint engagemang och en energi som är få förunnade.
Man kan välja att vara en av den första sorten men ett brinnande engagemang är inget man väljer att ha. Man har det eller så har man det inte.
Det finns flera likheter mellan Håkan Juholt och Inger Harlevi. Deras övertygelse är en.
En annan är att de båda verkar vara "soloartister". Tycker om att agera på egen hand. Inte med något ont syfte utan mer en känsla av att "det är lika bra att göra det själv så blir det gjort".
Man kan ana ett ganska stort kontrollbehov hos dem båda.
Det behöver inte vara fel att vara en "kan själv"-person. Men en förutsättning för att det inte ska fara iväg är att man har i alla fall en liten skara människor i sin närhet som i all välmening kan vara tuffa och brutalt ärliga när det behövs. Det är inte detsamma som alla dessa "otaliga" som enligt hennes egen utsago bönar och ber Inger Harlevi att återvända till kyrkopolitiken.
Det är snarare personer som inte berömmer och klappar rygg utan som finns där som ständiga kritiker i både med- och motgång. Som framför allt vågar säga stopp.
De finns oftast där automatiskt, men det gäller att våga lyssna på dem och få dem att känna att deras åsikter är viktiga.
För visst är Inger Harlevi starkt engagerad i kyrkan men de verkliga eldsjälarna i kyrkan är de som sliter ute i församlingarna. Några av dem syns på bilden här ovanför på bilden från Källunge kyrka.
Juholt, som själv är journalist, har inte en enda gång skyllt på medierna i den tornado han levde mitt i under en veckas tid. Det hedrar honom.
Många av hans anhängare har dock inte skrätt orden för att beskriva hur hela historien är både påhittad och driven av medier som har en egen politisk agenda.
Den annars förnuftige Lennart Lindgren påstod i går på Gotlands Folkblad att drevet ytterst berodde på att Moderaterna är rädda för Juholt som partiledare för Socialdemokraterna och därför har använt medierna för att få bort honom. Man tager sig för pannan.
De som jublade mest över att Juholt inte hoppade av var Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet.
Inger Harlevi har dock vid ett flertal tillfällen beskrivit den mediala uppmärksamhet som ett drev mot henne personligen, som människa och som kvinna. Som att det finns en skara avundsjuka och fega människor i hennes omgivning som vill henne illa av ren missunnsamhet.
Glädjande nog bekände hon i en insändare häromdagen att hon gjort fel. Ingen har sagt att hon ensam bär skulden, det är mer en märklig kultur som har blottlagts.
En kultur som inte är isolerad till kyrkans värld. Överallt där starka, drivande och engagerade människor finns, finns det också många som lutar sig tillbaka och lägger över det mesta av arbetet på dessa drivande personer. Därför finns också ett gemensamt ansvar.
Ett ansvar att vara tuffa kritiker som vågar ifrågasätta och vara aktivt delaktiga. Även om den som styr inte själv vill ha någon hjälp.