Till och med en måttligt fotbollsintresserad människa som undertecknad får en speciell känsla när svenska landslaget tävlar i större sammanhang. Idrott kan vara både vacker och viktig och är ett oslagbart sätt att enas kring ett och samma mål. Att det görs mål. Svenska mål.
Men bakom kulisserna finns en värld och en vardag som är allt annat än vacker. Som en utbredd homofobi som gör att fotbollsvärlden i dag har en (1) enda öppet homosexuell spelare. I killfotbollsvärlden alltså.
Efter Sveriges förlust mot EM-värdlandet Ukraina startades en kampanj på Twitter där man hånade en spelare som tydligen på fel sätt "hållit stolpen" vid en hörna vilket ledde till mål för Ukraina.
Denna kampanj tyckte landslagsspelarna var synnerligen allvarlig och att likna vid mobbning. Den kunde till och med skada lagets moral och självförtroende.
Däremot tycker samma landslag att det är enormt larvigt att någon kan bli upprörd över de "rumpskott" som laget bestraffade en spelare med efter att denne förlorat ett tävlingsmoment under träning.
En tävling som inte betydde någonting utan bara togs som tillfälle att få förnedra varandra.
En vuxen man får dra ner byxorna och visa rumpan medan lagkamraterna får försöka pricka bakdelen genom straffskott.
"Det är en kul grej. Vi kör det efter dagens träning också, garvar Martin Olsson" i Aftonbladet.
Kul eller inte kan man ju diskutera men tillsammans skapar det med idrottens övriga machovärld en tillvaro där det ska göra ont att förlora, där det kostar att avvika från en synnerligen snäv könsroll.
Men där ett ganska befogat och roligt skämt om själva bollutövandets brister tas som en kränkning.
På Gotland förekom samma fenomen för några år sedan då ett innebandylag kört med samma "ploj" under sin träning och även lagt ut det på Youtube.
För det var ju bara en "kul grej".
Den som startade Twitter-kampanjen #hållenstolpe hade förmodligen exakt samma inställning, det var en kul grej.
Men vissa saker får man tydligen inte skämta om.