Roger Mörtvik är säkert en glad lax, även om han är samhällspolitisk chef på TCO. Men efter att ha läst hans debattartikel i Svenska Dagbladet känner jag ett behov av att varna för honom, och för alla andra, som lyckas tolka alla samhällsförändringar som argument för sina egna teser.
Mörtvik konstaterar att det går bra för Sverige. Och han vet vad det beror på. Det beror inte på sänkta skatter. Inte på arbetslinjen. Nej, så här är det:
"Det är i själva verket det faktum att den generella välfärdspolitiken och partsmodellen fortfarande står sig relativt stark, som ekonomin har kunnat stabiliseras och krisen kunnat vändas till snabb ekonomiskt uppgång."
Men Sverige halkade ju efter i flera decennier. Från att ha varit ett av de absolut rikaste länderna i världen så sladdade vi efter mer och mer. Jämfört med våra konkurrenter hade vi en betydligt sämre utveckling. Och hela vägen ner hade vi höga skatter, generell välfärdspolitik och partsmodellen på arbetsmarknaden.
Om det går bättre för Sverige i dag än för tio och tjugo och trettio år sedan, så beror det väl antagligen på något vi gör annorlunda i dag.
Sveriges utveckling nu visar att det går att kombinera höga skatter med tillväxt. Men vår historia visar att skatterna inte kan vara hur höga som helst.
Vi kan också dra slutsatsen att det är helt centralt att ha goda statsfinanser. Kombinationen av höga skatter och hög skuldsättning är förödande.
Vad hade Mörtvik skrivit om utvecklingen nu varit sämre i Sverige. Om en internationell finanskris hade slagit så hårt mot extremt exportberoende Sverige att vi ännu inte hade börjat återhämta oss. Ja, då hade det kanske berott på avstegen från den beramade "svenska modellen". Och slutsatsen hade varit att den generella välfärdspolitiken måste återupprättas, liksom partsmodellen på arbetsmarknaden.
En bra kompass pekar alltid mot norr, var man än befinner sig och hur man än kom dit. Men om man följer kompassen hamnar man till slut vid Nordpolen.