Det finns ett ord som jag tycker helt saknas i kommentarerna kring de felaktigt uttagna pengarna för kyrkoantikvarisk ersättning i Visby.
Nämligen ordet förtroende.
De inblandade verkar tycka att allt är i sin ordning eftersom ingen personligen fått någon vinning av hanteringen. Inga pengar har heller försvunnit.
Det hade ju varit en ännu präktigare skandal men här handlar det mer om trovärdighet och förtroende. Hela händelsen blottlägger en kultur där människor skapat sina egna regler och förhållningssätt till sanningen.
Och detta i en organisation som bygger på renhet och godhet.
Det spelar ingen roll att pengarna inte stoppades i Hanssons, Harlevis eller Hermanssons egna fickor. Den brottsliga misstanken gäller att man på heder och samvete intygat något man visste inte var sant.
Hur ska allmänheten, kyrkans medlemmar, staten och Gud veta att det inte är så här det går till lite överallt? Det är förtroendet och trovärdigheten som står på spel, oavsett hur den misstänkta brottsliga gärningen bedöms av rättsväsendet.
För i den delen har alla erkänt.
"Det är så här det går till".
Ändå finns det ingen som själv sagt just dessa ord.
Dessa utsagor visar också att de nu uppdagade felaktigheterna inte är någon tillfällighet.
"Det är så här det går till".
Svenska kyrkan är fri från staten men dess ledning väljs fortfarande i demokratiska val där det är politiker som står på listorna. (Även om många politiker just i det här valet som genom ett trollslag blir opolitiska vilket är en annan ledare).
Här finns alltså alla möjligheter till självsanering. Det är ju inte så att det vid varje val bildas kyrkoråd med helt nya personer som är noviser på hur arbetet fungerar. De flesta har suttit otaliga mandatperioder och känner till det mesta.
Den kultur som har rått bör med stor sannolikhet ha varit känd i en tämligen bred krets.
Varför har ingen protesterat? Om saker har skötts i en liten och stängd krets kan församlingens andra förtroendevalda kräva insyn och delaktighet.
Förklaringen är troligen enkel: det är bekvämt att låta de som vill ta ansvar och ha många uppdrag hållas. Det är däremot väldigt obekvämt att protestera och kräva något eftersom det ställer krav på en själv. Man kan också hamna "ute i kylan" om man blir en "fiende".
Det är dock ingen ursäkt. Förtroendeuppdrag innebär att man företräder andra och har ett ansvar att se till att stadgar och lagar följs.
Det är så det borde gå till.