Det brukar sägas att politiker behöver ha förankring i "verkliga livet", att det är fel att från unga år "bara" syssla med politik.
Per Unckel, som i tisdags avled i cancer vid 63 års ålder, var en av dem som bevisade att påståendet inte är sant. Han visade att man kan arbeta med politik hela livet.
Unckel verkade i skolungdom och ungdomsförbund, i riksdagen två omgångar och som utbildningsminister 1991-1994. Han var partisekreterare 1986-91, verkade i Nordiska rådet och som landshövding i Stockholm. Och hela tiden utvecklades han personligen, och bidrog till sin grupp i det demokratiska landskapet och därmed till demokratin som helhet.
Han kunde stundom vara allvarlig och visa det i sitt tidigt fårade ansikte. Men det som alltid fanns där var hans optimistiska engagemang för att göra det som han ansåg vara bra för medborgarna i Sverige.
Häromdagen lade Moderaternas partistyrelse fram ett förslag till nytt idéprogram.
Per Unckels namn förknippas med liknande skrifter, Land för hoppfulla 1997, tänkt att erbjuda visioner inför det nya seklet, och idéprogrammet från 2001.
Land för hoppfulla ansågs då kontroversiellt eftersom där fanns avsnitt som ville problematisera invandringen, tala både om det goda den för med sig men också svårigheter som uppstår när många människor med sina individuella och kollektiva berättelser hamnar i en ny miljö. Ämnet var lika brännhett då som nu. Men Unckel visade modet att i denna och andra frågor söka lösningar med både hjärna och hjärta.
I samband med valnederlaget 2002 placerades Unckel tillsammans med andra då ledande moderater i det som kallades bunkern, ett påstått tillhåll för dem som ansågs ekonomistiskt fixerade vid skatter.
Sanningen är snarare att de Nya moderaterna inte kan tänkas utan förarbete av det slag Unckel bedrev. Han gick i spetsen för tanken att förändringar inte kan ske utan att människor upplever sig trygga. Och att värnandet om tryggheten var förutsättningen för att Moderaternas budskap skulle vinna gehör utanför traditionella väljargrupper. Inom sitt parti talade han om behovet av samsyn och respekt mellan olika falanger, som till exempel de värdekonservativa och de som från 80-talet kallades nyliberala.
2003 var tiden mogen för "Ensamvargen (Titeln på en biografi över Fredrik Reinfeldt av Anita Kratz) att ta över ledarskapet för Moderaterna. Reinfeldt var dock lika lite ensam som Unckel och hans kamrater någonsin varit isolerade i någon bunker. Reinfeldt symboliserade ett generationsskifte. Men det var Unckel som krattat manegen för Nya Moderaterna.
Han hade själv varit på tal som partiledare. Men det loppet var nog kört. Att vara partisekreterare må vara det näst viktigaste jobbet men regeln är att denna person, även om man är så trevlig som Per Unckel var, alltid måste göra sig till ovän med för många i partiet.
För utomstående, är det märkligt att tänka sig att politikern Per Unckel alls kunde bli ovän med någon. Han hade åsikter, förvisso. Men hans inställning var sådan att han lämnar efter sig sinnebilden av en politiker som respekteras över partigränserna.