Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I dag kommer han ut. Harry Potter. Nej, det har inte med hans läggning att göra. Det är den sjunde och sista delen som börjar säljas i dag. Själv får jag mitt exemplar på måndag (hoppas jag) från en av bokhandlarna på nätet.Harry Potter har blivit en miljardindustri. Det är jag glad över. Tusentals svenska ungdomar kommer att traggla sig igenom en tjock bok på engelska för att få reda på hur det går. Bara det är värt massor. Och det leder dem till nya böcker och nya läsupplevelser. Några börjar kanske skapa själva. Och alla får ett rikare inre liv.Men jag som skall vara vuxen. Kan J K Rowlings böcker vara något för mig? Jajamensan. Böckerna om Harry bejakar berättandet och fantasin. Det gör ofta ungdomsböcker. De berättar någon annans historia. En påhittad historia. Och det i en tid när det tycks mig som om allt fler av de svenska författarna skriver lätt maskerade självporträtt och om händelser de själva varit med om.Det gör inte att jag gillar alla fantastiska berättelser. Står till exempel inte ut med Dan Brown och hans Da Vinci-koder, änglar och demoner. Men nu håller jag på att lämna ämnet.Det fanns en tid när romaner ansågs vara skadlig verklighetsflykt. Jag har faktiskt träffat dem som fortfarande tycker det. Som skryter med att de aldrig läst en skönlitterär bok. Men jag har sällan lärt känna dem närmare. Dels för att jag retar mig på snobberi, och då inkluderar jag omvänt snobberi. Men också därför att läsare är intressantare än de som inte läser.Så visst läser jag Harry Potter för att hålla mig ajour med populärkulturen, och för att bättre kunna förstå min samtid. (Jag har till och med plågat mig igenom Dan Browns kod-bok.) Men jag läser också Rowling för att jag faktiskt vill veta hur det går. Att göra berättelsen angelägen, det är vad en skicklig berättare kan åstadkomma. Och det kan ta sig många olika uttryck. Som i Göran Zachrissons sommarprogram i P1 i onsdags, där han bland annat talade lite om hur han gör för att fånga publiken som kommentator när han ligger i sändning i timme efter timme under någon golftävling eller segling.Även journalistiken är full av berättelser, även om man inte alltid inser det. De starkaste reportagen blir ofta de där man tilldelat personerna tydliga drag av dramatiska urtyper. Vem är skurken? Vem är hjälten? Vem är offret? Det är så Janne Josefssons program är upplagda. Oftast med Janne i hjälterollen.I bästa fall leder den journalistiska dramaturgin till att det skildrade blir begripligt och angeläget. I sämsta fall pressar man in en komplicerad verklighet i en mall som inte passar den. Det som hänt blir inte förenklat utan förvanskat, eller till och med förfalskat. Om du läste Totte Wallins krönika på denna sida i gårdagens tidning, så förstår du vad jag menar.
