På onsdagsmorgonen vaknade svenskarna till nyheten att Socialdemokraterna vill införa en så kallad Tobinskatt, en skatt på internationella finansiella valutatransaktioner.
Det är en uppenbart dålig idé för såväl hushållen som för företagen och därmed för den nationella och europeiska tillväxten. Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson hade tidigare den goda smaken att vara åtminstone litet skeptisk till detta. Men nu blåser tydligen vinden åt ett annat håll.
Efter att nyheten släppts sa Andersson till Ekot att man alltid måste ha ett ” öppet synsätt och pröva.” Statens finanser bör ses som en ypperligt dålig sak att experimentera med. Men efter senaste tidens stafett i verklighetsfrånvända förslag borde man kanske inte bli förvånad.
Nyligen gick flera framstående socialdemokrater, bland dem tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist, ut och sa att Socialdemokraterna borde vara tydliga med att paritet är redo att höja inkomstskatterna. Först då kan man visa vilka stora summor man är beredd att satsa för att förbättra välfärden i Sverige, menade han.
Dagens skatter, som fortfarande är näst högst i världen, kommer tydligen inte att räcka för att betala de gigantiska utgifter som staten kommer att erhålla om Socialdemokraterna får makten.
Obehagligt, men antagligen sant. Socialdemokraternas överbyggda samhällen brukar svälja mycket pengar. Samtidigt har partiledningen varit tydliga med att de flesta av de skattesänkningar som alliansregeringen genomfört kommer att ligga fast även om partiet vinner valet.
Den ekonomiska politik vi hittills har fått se från S är alltså inte bara skadlig för svensk ekonomi, utan förefaller även vara ofinansierad och utan intern logisk samstämmighet.
Ett annat bisarrt förslag var det om en obligatorisk gymnasieskola som Stefan Löfven och Ibrahim Baylan framförde på DN Debatt i början av året. Paritet blundar för kvalitetsproblematiken och lutar sig som vanligt mot kvantitet. Mer skola och mer tvång så löser det sig.
För att inte tala om SSU:s förslag om en 90 dagars garanti för arbetslösa ungdomar. Ett mycket märkligt försök att plåstra ihop en ravin, till stor del orsakad av LO:s obevekliga arbetsrättsliga regler vilka mer än något annat stänger ute unga från arbetsmarknaden. Röstar partiet mot vinst i välfärden i partikongressen i april blir det ytterligare ett steg bort från verkligheten.
Inte förrän då kommer man heller på allvar veta vilket stöd Stefan Löfven har i partiets översta skikt. Och det kommer spela stor roll; nog för att han framstått som en man med skinn på näsan, men historien har visat att partiveteranerna i Socialdemokraterna är svåra att sätta emot. Med andra ord är det mesta mycket osäkert kring partiet.
Det är olyckligt för de medborgare och företagare som vill ha ett stadigt samhälle och pålitliga institutioner, oavsett vem som vinner valet.