Kungen är ordförande i svenska avdelningen av Världsnaturfonden. När denna nyligen utsåg Alva Snis Sigtryggsson som "Årets miljöhjälte" uppstod ett dilemma.
Eftersom Alva företräder Fältbiologerna som är en aktiv del i en pågående tvist som behandlas av svensk domstol, skulle kungen klandras om han valde att belöna civil olydnad.
Kanske hade kungen lärt en läxa efter den kritik han fick efter att under en resa till Saudiaraben, en av världens hårdaste diktaturer, utan att tveka valde att dela ut scoututmärkelsen Bronsvargen till kung Abdullah.
För även om det inte är kungen själv som utser pristagarna sanktionerar han naturligtvis valet genom att överlämna själva priset.
Intressant var att se de som står på Ojnareskogens sida i värmande ordalag berömma kungen för att ta ställning för demonstranterna när det ännu talades om att han skulle dela ut priset. Men när kungen sedan valde att inte ta i den heta potatisen var han en usling i samma personers ögon.
Det handlar fortfarande mycket om att är du inte med oss så är du emot oss i denna fråga.
Ser man till sakfrågan har det i pingponghanteringen av Nordkalks tillståndsprövning nu stannat vid ett stopp. För Nordkalk som efter sju år till slut fick ett ja börjar tiden att rinna ut.
Oavsett vad man tycker i sakfrågan, kalktäkt mot natur- och vattenvärden, så måste alla inse att dessa förutsättningar är orimliga för ett företag att jobba efter. Hur lång framförhållning är det rimligt att kräva för att planera sin verksamhet?
Samtidigt har frågan så många frågetecken att en ny genomgång känns oundviklig. Om myndighetsprövningen har fallerat så måste det komma fram.
För de gotländska instanserna har inställningen varit klar: vattnet först, jobben sen och i tredje hand naturvärdena. Här finns ingen tvekan, alla sätter vattnet högst på listan. Skillnaden ligger i om man tror på de undersökningar och analyser som har gjorts eller inte.
Om det visar sig att naturvärden kommer att värderas högre efter Högsta Domstolens prövning och att villkoren för brytningen kommer att skärpas finns inte samma utbredda förståelse.
Frågan handlar mer om fortsatt kalkbrytning ska tillåtas eller inte, en långt större fråga än den om framtiden för Ojnareskogen.
Och eftersom Nordkalks tillstånd för täkten redan vunnit laga kraft kommer ett upphävt tillstånd att leda till skadestånd med många nollor.
Det blir en dyrköpt läxa för statens ambivalens i frågan.