Årets härligaste jobbvecka börjar gå mot sitt slut.
Så mycket intryck och nya kunskaper på komprimerad tid gör en både lycklig och utmattad.
Ingen jag har pratat med verkar vara orolig för att veckan ska bli för stor, för ohanterlig så att aktörerna slutar komma hit. Någon sa att den största risken är att man tummar på kvaliteten, att det blir mer cirkus än kunskapsutbyte.
Inget seminarium jag har varit på har riktat sig specifikt till medier, snarare till kollegor och andra som man vill utbyta tankar och idéer med. Att komma med i nyheterna är inte prio ett för de flesta och därmed också ett felaktigt sätt att mäta resultat på.
Nu väntar en rad välbehövliga semesterveckor och som ni sett är Marcus Persson på plats igen, liksom förra sommaren. Det är med stort lugn jag lämnar över rodret av sidan till honom.
Innan jag går på ledighet måste jag bara få ägna lite tid åt det jag skrivit om vid ett par tillfällen, nämligen hur vissa inom kyrkan i Visby hanterat regelverket för den kyrkoantikvariska ersättningen. Jag har velat jaga fram en motbild till den bild som ges i nyhetsrapporteringen: en bild av en kultur där man gör lite som man vill utan att bry sig om regler och formalia.
För det är klart att det inte är så det fungerar överallt.
De allra flesta som jobbar ute i församlingarna gör det med den största respekt och engagemang. Det är nog snarare vanligare att de som engagerar sig i kyrkan slår knut på sig själva för att värna och vårda sin kyrka och sin församling.
Ett par aktiva inom kyrkan har kontaktat mig och varit besvikna på det de tolkade som ett felaktigt och orättfärdigt angrepp på alla som jobbar inom kyrkan.
Jag är mycket tacksam att de hör av sig men skulle önska att de, och fler av alla som jobbar i kyrkan, inte nöjde sig med det, utan gick samman och förklarar för den gotländska allmänheten att nej, det är INTE så här det går till.
De kunde gå samman och kräva att de som är ansvariga för de felaktigheter som begåtts, verkligen tar sitt ansvar och förklarar att den kultur de beskriver inte präglar kyrkan på Gotland i stort.
För jag tycker att kyrkan på Gotland, och dess förtroendevalda, har ett ansvar att berätta för alla oss som inte är aktiva att det inte är så här det går till. Att sitta still i båten och tro att allt går över fungerar inte. Bilden är satt och om ingen öppet ifrågasätter den så sitter den kvar.
Det är min övertygelse.
Heder åt Åke G Sjöberg som inte duckar utan säger vad han tycker. På ett konstruktivt sätt.
Metoden att ducka och inte ta en debatt är vanlig på Gotland. Man låter nejsägare och konspiratörer ockupera debatten och tror att alla förstår hur det egentligen ligger till utan att man behöver säga emot. Eller att det är bättre att vänta ut en debatt än att ge sig in i den.
Medierna får sen ofta kritik att det bara är de som är emot och bakåtsträvande som får utrymme och uppmärksamhet.
Nu är det långt till jul men jag dristar mig ändå till att överst på önskelistan skriva en önskan om en bredare offentlig debatt där många fler deltar.
Framför allt fler som är FÖR något och som säger EMOT det som är uppåt väggarna!
Trevlig sommar!