Annie Lööf har inte hunnit vÀljas till partiledare Àn och redan basunerar medierna att det kan vankas nytt partiledarval snart. Den hÀr gÄngen i Kristdemokraterna. I rÀttvisans namn bör man dock sÀga att det inte Àr första gÄngen det ryktas om att Göran HÀgglund ska tvingas bort.
Enligt rapporterna Àr det pensionÀrsskattefrÄgan som ligger bakom missnöjet med HÀgglund. Det Àr onekligen en aning orÀttvist, det var ett slag som inte gick att vinna. I sÄdana situationer kan det dock ÀndÄ vara av vikt att leda sin hÀr mot slagfÀltet och gÄ under med flaggan i topp och det var precis vad HÀgglund gjorde.
För honom och partiet Àr frÄgan om skattesÀnkningar för pensionÀrer sÄ viktig att han gick i kamp med Anders Borg fullt medveten om vad som skulle hÀnda. Det bör han fÄ en eloge för.
BÄde Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger och harvar kring riksdagsspÀrren. Frustrationen som finns i bÄda partierna Àr förstÄelig och situationen Àr inte lÀtt för nÄgot av dem. Mina sympatier tenderar dock att gÄ till Kristdemokraterna snarare Àn till Centerpartiet. Alla de tre mindre Allianspartierna har fÄtt sina kÀrnfrÄgor i regeringen. Folkpartiet har tveklöst lyckats bÀst. Partiet har haft fullt förfogande över utbildningsfrÄgorna och det har varit tydligt med vad partiet faktiskt gör.
Centern har i regeringen haft hand om nÀringslivs- och miljöfrÄgorna. Det borde vara en alldeles utmÀrkt portföljsamling för partiet och en hel del har ocksÄ utrÀttats. Det stora misslyckandet har dock varit pr-mÀssigt.
Centern har med vÀldigt fÄ undantag lyckats visa vad de Ästadkommer, varför de gör det och Ànnu mindre hur. Det Àr inte konstigt att de sviktar i opinionen, men det Àr Ätminstone deras eget fel. De har haft ett förhÄllandevis stort manöverutrymme.
Det samma kan inte sÀgas om Kristdemokraterna. De har visserligen fÄtt de sociala frÄgorna pÄ sitt bord och i nÄgon abstrakt mening borde det ha fungerat utmÀrkt. Om det inte vore för att partiet har belagts med ett nÀrmast totalt handlingsförbud. Möjligheten för Kristdemokraterna att driva sina frÄgor Àr obegripligt liten.
I den mÄn Göran HÀgglund ska avgÄ eller tvingas bort frÄn partiledarrollen blir det som ett offer för den styvmoderlighet med vilken partiet har hanterats.
Kristdemokraterna har en politik, en intern debatt med vÀldigt högt i tak och en partiledare med ett djupsinne och intellektuell humor som fÄ andra politiker kan matcha. Alliansen har ofta utmÄlats som centerns stora problem, det Àr fel.
Centern har i sin ofullkomlighet varit sin egen största fiende. För Kristdemokraterna dÀremot har Alliansen dock varit ett betydligt större problem. De mÄste hitta ett sÀtt att lyckas föra fram sin politik. Huruvida en annan partiledare Àr svaret pÄ den frÄgan Àr svÄrt att sÀga, men det Àr Ätminstone osannolikt.
Centerpartisternas situation Àr den motsatta. De stÄr i begrepp av att vÀlja en politik att föra fram. De kan positionera sig Ät höger och försöka ta överblivna moderata vÀljare och liberaler av det mindre sociala snittet. Problemet Àr dock att det inte tillför Alliansen nÄgra nya röster, vilket behövs. De kan ocksÄ flytta sig vÀnsterut pÄ skalan och försöka ta vÀljare frÄn bÄde Socialdemokraterna och kanske frÀmst Miljöpartiet.
Med Fridolin som frontfigur kommer det nog att finnas en hel del som Àr villiga att tÀnka över sitt stöd för partiet. Risken Àr dock att spÀnningarna inom Alliansen ökar vilket Àven det kan riskera en tredje mandatperiod.
Det bÀsta Lööf kan göra med sitt parti Àr sannolikt att inte sÀrskilt mycket alls. Att paketera om den befintliga politiken skulle kunna vara det bÀsta valet. Det sparar energi och möda och fokus kan lÀggas pÄ att föra ut budskapet till vÀljarna.