Man har ju en känsla av, när det gäller vissa typer av brott, att den svenska polisen gett upp på förhand. Brottsanmälan är mest en formalitet för att minska statistikens mörkertal. Och kanske för att försäkringsbolaget vill ha det så.
Uppgifter i Dagens Nyheter bekräftar tyvärr den bilden. En jämförelse mellan de nordiska länderna ger vid handen att:
l Det begicks i Sverige 22 200 bostadsinbrott år 2011. I Finland 4 800.
l Uppklaringsprocenten i Finland låg mellan 22 och 26 procent. I Sverige? Ungefär 4 procent!
Verkar det inte som att uppklarningsprocenten i Finland starkt bidrar till att antalet bostadsinbrott är mycket lägre där. Att identifiera och lagföra brottslingar är också brottsprevention.
Polisforskaren Stefan Holgersson beskriver verkligheten bakom siffrorna - alla organisationsförändringar har gjort polisen mindre effektiv:
- Närpolisreformen från mitten av 90-talet är ett sådant exempel. Den slog sönder en fungerande organisation och uppklarningsprocenten sjönk.
- Så har det sedan varit vid varje organisationsförändring. Man har inte fokuserat på hur verksamheten ska bli så bra som möjligt utan mer på att visa upp en bild av en fungerande verksamhet.
Polis och rättsväsende är själva kärnan i statens uppdrag. Ju sämre det uppdraget sköts, desto viktigare blir det att det FRAMSTÅR som att det fungerar.
Tyvärr handlar den politiska debatten mest om antalet poliser och inte så mycket om vad de gör och inte gör. Speciellt Moderaterna framstår som väl enkelspåriga i sin vurm för att räkna polismössor istället för att titta på det som finns i dem. Partiet har stundom framstått som kidnappat av, eller (enligt en vänligare tolkning) i symbios med, Polisförbundet.
Hur många poliser krävs det för att man i Sverige ska klara upp lika stor andel av bostadsinbrotten som den finska polisen? Talar inte mycket för att det inte är numerären som är den viktigaste faktorn?