LIBERAL KOMMENTAR
Glassarna är större, snabbmaten fetare och fredagsmyset sväller över hela helgen. Samtidigt ökar tiden framför tv:n och datorn och den spontana fysiska leken minskar. I dag är vart femte barn i Sverige överviktigt, problem med värk i axlar och rygg kryper allt längre ner i åldrarna och kostnaderna för fetma går årligen på mellan 25 och 35 miljarder kronor.
Att i det läget föreslå att skoleleverna ska ha minst en idrottslektion per dag, vilket KD-ledaren Göran Hägglund gjorde i måndags, ligger således helt rätt i tiden. Särskilt eftersom flera studier visar att mer idrott inte bara gör att eleverna får bättre fysik, utan även höjer resultaten i teoretiska ämnen.
Det är alltså inte speciellt konstigt att utbildningsminister Jan Björklund (FP), med Pisa-chocken i färskt minne, genast försäkrade att regeringen tänker lägga fram ett gemensamt förslag om just mer skolidrott.
Men innan man vare sig ökar eller minskar antalet idrottslektioner, bör landets skolpolitiker enas om syftet med ämnet idrott och hälsa. När exempelvis matematik och svenska diskuteras, ligger fokus på elevernas svaga prestationer och hur man ska göra för att fler elever ska nå målen.
Så låter det sällan när idrott står på debattschemat. Få skolpolitiker skakar bekymrat på huvudet åt att niondeklassarnas tider på 100 meter har ökat med flera sekunder eller att dribblingarna på fotbollsplanen inte är vad de en gång var.
I stället pratas det om övervikt och hälsa, och om vikten av att främja bra motionsvanor redan i unga år, vilket understryker en betydande skillnad mellan idrott och övriga skolämnen.
Aningen förenklat kan man säga att i de flesta ämnen är resultaten det primära och utförandet det sekundära – det spelar ingen roll hur få mattetal eleven räknar så länge hen förstår principen – medan det i idrottsämnet är tvärtom.
Det viktiga är inte att eleven lär sig att göra mål, utan att hen är på planen och springer. Därför är vissa moment i dagens undervisning kontraproduktiva. Om man delar upp en klass i två lag och slänger ut en boll, vet alla att det bara är bolltalangerna som lyckas röra bollen. Resten står mer eller mindre stilla, får intrycket att idrott inte är någonting för dem och blir om möjligt än mer stillasittande på fritiden.
Därför är lösningen på barns stigande viktkurva inte nödvändigtvis fler idrottslektioner, utan flexibla och individanpassade idrottslektioner. Om syftet med idrottsundervisningen är att lägga grunden för ett hälsosamt liv, bör fokus ligga på att hitta motionsformer som passar varje enskild elev.
Att fördubbla antalet passiva timmar på fotbollsplanen gynnar varken de överviktiga elevernas hälsa, självförtroende eller övriga skolresultat. I värsta fall kan det till och med ha rakt motsatt effekt.