Trafikrådet har fått brev från fyra gotländska näringslivsföreträdare. I gårdagens GA kunde man läsa om hur de vill att Gotlandsupproret ska "ta ett steg tillbaka", nu när frågan om framtidens färjetrafik kommit i ett nytt läge.
Inget uppror värt namnet låter väl sig dirigeras på det sättet? Inte lämnar man barrikaderna bara för att samhällets stöttepelarna sätter händerna på höfterna och säger att det räcker nu? Eller? Jaha.
Men visst. Läget är annorlunda nu när upphandlingen har kommit igång. Det viktigaste i brevet från näringslivsföreträdarna handlar ju om vad Region Gotland nu måste göra. Och de frågor som tas upp är både motiverade och viktiga.
Gotlands inflytande över upphandlingen av framtidens färjetrafik har varit mycket litet. Men det är inte Gotlandsupprorets fel. Om Upproret har dominerat frågan så har det berott på Region Gotlands totala brist på både strategi och taktik.
Demonstrationen med 7 000 deltagare och ett upprop undertecknat av 108 000 borde ha varit fantastiska verktyg i händerna på Region Gotland. Men man har helt misslyckats med att använda dem. Man har försökt banka in en skruv med en hammare.
Region Gotland har hamrat sina krav utan prioriteringar och utan hänsyn till de mål som motparten staten ansåg viktiga. Det var från början tänkt att Regionen skulle vara mer involverad i upphandlingen, men man valde att ställa sig utanför och renodla sin roll som kravställare. Jag har skrivit om detta tidigare, bland annat i en ledare i oktober i fjol:
"Det är naturligtvis enklast för Gotlands företrädare att reducera sig till en kravmaskin. Man slipper alla svåra och uppslitande avvägningar och när trafiken inte blir som man har tänkt sig finns det alltid någon annan att skylla på utan att man tagit på sig något eget ansvar."
Positionerna blev så väldigt låsta. Och eftersom staten inte ansåg sig kunna möta alla krav från Gotland utan att ge upp allt man själv ville uppnå – ja, då kunde staten istället helt prioritera sina egna intressen.
Men Regionen har stått fast vid alla gotländska ståndpunkter. Och Region Gotland har därmed ryggen fri. Vilket tycks ha varit det viktigaste av allt. Om man har gjort någon prioritering, så är det denna.
Att kunna gå till upphandling i endräkt hade naturligtvis varit värdefullt för staten. Och allra viktigast tycks ha varit att försöka få till stånd en upphandling i konkurrens för att få ut mer av de pengar som staten satsar.
Om Region Gotland visat sig beredd att rucka på de krav som hotade att begränsa konkurrensen i upphandlingen, så tror jag att staten hade varit beredd att göra andra eftergifter. Som exempelvis att satsa mer pengar på Gotlandstrafiken och få ner priserna för passagerare och frakt.
Nu blev det inte så. Det är ett försuttet tillfälle. Nu får vi hoppas på ett bra utfall av en upphandling som kunde ha haft betydligt bättre förutsättningar. Och när anbuden kommit in – ja, då finns det kanske anledning för Upproret att klättra ur malpåsen.