KRÖNIKA
Nyhetsveckan har som bekant präglats av avslöjandet av flera identiteter bakom anonyma näthatare som ser risken för inbördeskrig i Sverige som ett av de mest överhängande hoten. Muslimerna håller på att ta över Sverige och för att förhindra det är det bäst att svenskarna beväpnar sig och utrotar alla invandrare. För det är precis det som sägs under anonymitetens skydd. Inga polerade omskrivningar utan rakt på önskar man livet av folk.
Debatterna som följt på Expressens avslöjande har varit två: dels en relevant debatt om hur ett litet antal människor styr över debatten i kommentarsfällt och debattforum. I väldigt många fall handlar det om folkvalda politiker i Sverigedemokraterna.
Den andra debatten har handlat om pressetiska överväganden. Är det verkligen okej att med namn och bild visa upp personer bakom anonyma alias på nätet?
Denna diskussion är också relevant och angelägen, men... det finns ett gigantiskt ”men” i denna fråga. Det handlar inte om åsiktsregistrering eller att avslöja slumpvis utvalda privatpersoners politiska åsikter. Det handlar om uttalanden som går över gränsen för vad som är en åsikt. Att önska livet ur barn är inte en åsikt. Inte heller att svenskarna ska beväpna sig och skjuta asyslökande för att spara samhället pengar. Eller kalla människor för apor och ohyra.
Som vid alla avslöjanden om rasism eller skandaler inom SD startas ett systematiskt arbete på debattforum och kommentarsfält för att styra om fokus till att ifrågasätta redaktioner, enskilda journalister och hela ”pk-etablissemanget”.
Sakta men säkert styr man över nyanserna från sakfrågan: att människor anonymt sprider grov rasism, hot och hat, till att det skulle handla om att ”åsiktsregistrera oppositionella” lite i allmänhet. Som att det inte handlar om ett avgränsat journalistiskt arbete utan en ny samhällsordning för att ”få bort Sverigedemorkaterna”.
Om det senare varit fallet borde taktiken varit en annan. Hittills har all erfarenhet visat att ju fler skandaler som avslöjas om SD, desto större blir deras stöd.
Mediernas uppgift är inte att tala om hur svenskarna ska rösta. Det är däremot vår uppgift att visa vad det är man röstar på.
Vår yttrandefrihet är vid och generös. Man får faktiskt tycka vad man vill i det här landet, både tyst och högt. Däremot finns det ingen rättighet att via olika medier sprida och publicera sina åsikter anonymt. Det är en följd av vår yttrandefrihet och pressfrihet men dessa rättigheter är inte huggna i sten. Om vi inte kan hantera dem utan att begå hets mot folkgrupp, sprida myter och odla hat, då finns också risken att vår yttrandefrihet begränsas.
I grunden finns också en mänsklig skyldighet att som vuxen människa stå för vad man tycker och vad man säger.
Denna fråga kan man se på från olika perspektiv: man kan strikt hävda att nätet är en frizon för sådant som aldrig skulle tolereras annars. Eller så kan man tycka att de regler vi har för att leva tillsammans ska gälla överallt.
Jag håller på det senare.
Trevlig helg!