Äldreomsorgen är ständigt i fokus. Medierapporteringen kring hur dementa behandlas med nattlig inlåsning på obemannade boenden väcker starka reaktioner. Vi förväntar oss att samhällets allra svagaste får omsorg av högsta kvalitet.
Under torsdagen presenterade Socialstyrelsen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, en jämförelse av situationen i landets kommuner och landsting. Den så kallade öppna jämförelsen tar fasta på ett antal nyckelindikatorer.
Välfärdspolitiken på äldreområdet är fördelad på flera huvudmän. Kommunerna ansvarar för det som kan räknas som omvårdnad (särskilda boenden och hemtjänst) medan landstingen står för vården. Därtill finns en utveckling med alltfler privata aktörer som står för driften av verksamheten.
Rapporten ger överlag ett ganska gott betyg åt kommuner och landsting. De flesta äldre är nöjda. Det betyder emellertid inte att det inte finns brister. Något som särskilt uppmärksammats är förskrivningen av läkemedel. Rapporten konstaterar att de som fyllt 80 år i snitt behandlas med fem olika läkemedel. Det är inte så svårt att föreställa sig att det kan innebära betydande risker. Finns det inte ett samlat grepp från vårdens sida riskerar de äldre att komma i kläm.
I många delar av landet är det ett problem att andelen hyrläkare är för hög, vilket i sin tur försvårar samordningen.
Ett annat uppseendeväckande inslag i rapporten är skillnaderna mellan könen. Det är bland annat vanligare att kvinnor är utsatta för riskfyllda läkemedelsbehandlingar, råkar ut för allvarliga fallolyckor och har sämre funktionsförmåga efter att ha drabbats av stroke.
Man kan se rapporten som en sorts kompromiss mellan lokalt självstyre och kraven på att omsorgen och vården ska vara likvärdig över hela landet. Som en bilaga finns en lista där kommuner och landsting tilldelas grönt, gult eller rött ljus.
Det spekuleras mycket kring hur fyrtiotalisternas åldrande kommer att påverka politiken. Det sägs att skattehöjningar är att vänta i takt med att en ny generation äldre ställer krav på högre kvalitet. Vad som är säkert är att vi kan förvänta oss stora förändringar.
Mycket av välfärdsdebatten kommer att kretsa kring vilka skillnader vi är beredda att acceptera. Det går att jämföra med skoldebatten. Är det rimligt att skolbarn i Jokkmokk har andra villkor än skolbarnen i Danderyd eller Ystad?
Lokalt självbestämmande måste vägas mot det faktum att kommuner och landsting har olika förutsättningar att leva upp till allmänhetens krav på kvalitet. När den resursstarka delen av befolkningen flyttar till de större städerna blir det en omöjlig uppgift för många lokalpolitiker att klara ekonomin.
På samma gång är det knappast någon som förespråkar likriktning. Det faller på sin egen orimlighet att riksdagen ska centralstyra vården och omsorgen.
Som alltid handlar det om att hitta den gyllene medelvägen. Lagom lika men inte för olika.