LEDARE
Sverige brukar pekas ut som ett av de länder i världen med minst förekomst av mutor och korruption.
Däremot tror svenskarna i högre grad än andra att det förekommer.
En paradox värd att fundera kring.
Det är en färsk studie av finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi som presenterades i går som bland annat visar att 9 av 10 svenskar tror att offentliga tjänstemäns bemötande beror på personliga kontakter.
Studien är begränsad till 1 500 slumpmässigt utvalda svenskar som har tillfrågats om hur vanligt de tror att det är med mutor, vänskapskorruption och svågerpolitik i sina kommuner. Sex av tio av de tillfrågade svarade att de tror att det är mycket eller ganska vanligt och man misstror sina lokala politiker mer än dem på riksplanet.
Så är det då den offentliga bilden av ett land så gott som fritt från korruption som är sann eller är det svenskarnas övertygelse om att det tvärtom är vitt utbrett som stämmer?
När skandaler som den i Göteborg avslöjas är det lätt att tro att om så stora härvor kan gå så långt innan de avslöjas så är risken stor att det förekommer samma metoder i mindre skala lite överallt.
Lägg därtill samtalstonen i framför allt olika debattforum där politiker- och tjänstemannaföraktet är mer regel än undantag så förstärks bilden. Ingen rök utan eld tänker man.
Politiken har också dragit sitt strå till stacken genom att i allt högre utsträckning beskriva varandra som att vilja människor ont. Detta sätt att beskriva politik faller tillbaka på alla , ”den som sa det han var det”.
Här på ön finns också en utbredd allmän inställning om att det förekommer svågerpolitik lite här och var. Jag brukar rekommendera dem som hävdar att så är fallet att anmäla detta till lämplig instans. Det ligger också i min egen yrkeskårs ansvar att granska makten och avslöja det som inte går rätt till men just dessa frågor hittar man ju inte om man inte vet var man ska leta.
Det närmaste jag kommer att tänka på är revisorernas skarpa kritik mot det osunda arbetsklimatet på den tekniska förvaltningen. En kritik som bemöttes med oförstående kommentarer av de berörda och som resulterade i ett uppdrag om översyn som de själva skulle genomföra. Inte helt hundra om man vill ha en objektiv hantering av ett problem.
Expertgruppens lösning är: mer transparens. Göra det lättare för journalister (och därmed allmänheten eftersom journalister inte har några specialregler) att granska kommunernas ekonomi. De föreslår också, som förebyggande insats, att ett tiotal kommuner varje år ska granskas (oanmält) av förslagsvis Riksrevisionen eller Ekonomistyrningsverket.
Förutom detta tycker jag att det krävs ett stärkt skydd för så kallade whistle blowers. Det ska löna sig, inte straffa sig, att som enskild larma om missförhållanden.